Springs medlemmar tävlar över hela världen och vi älskar när vi får rapporter och dessutom vet vi att våra läsare gillar rapporterna lika mycket som oss. Denna gång är det Anders Edström från Gävle som varit i Norge och tävlat på Strandafjord trailrace.
Det hela började med att jag såg annons för loppet på Facebook och föll direkt för den vackra miljön med dess omgivningar, som många andra vad jag senare förstod. Jag ringde direkt till min gode vän David och bad honom att anmäla sig också och göra mig sällskap, han gjorde det och saken var biff. Några dagar senare började vi att skumma igenom all info om loppet och kom snart in på banprofilen, det stod 3000hm på 33km, 3000 hm!
Jag hade läst om loppet innan men inte reagerat särskilt över detta mer än att det är mycket höjdmeter, jag såg en härlig upplevelse och tuff utmaning utan tidsmål med målet som mål. Jag är ju inte särskilt erfaren fjäll eller ultralöpare men har gjort en del för mig tuffa lopp, men detta skulle visa sig vara mycket tuffare på alla sätt.
Fredag kväll och vi kommer fram efter en lång bilresa från Gävle som startade klockan fem. Framme slås vi båda av den storslagna miljön på väg till Stranda och när vi kom fram, vi tog Trollstigen dit för att få se denna fantastiska natur. Fjällen, vattnet och höjderna gör mig mållös, jag har aldrig upplevt något så vackert som detta. Framme i Stranda och hotellet kastar vi in väskorna och knallar ned på stan för att titta på omgivningarna, man vill bara gråta så fint är det. Fjällen som omsluter fjordarna eller tvärtom, det gröna vattnet, jag blir överväldigad och många känslor uppenbarar sig. Går ned till vattnet för att känna lite på det, det är kristallklart och ganska kallt. Maneter rör sig sakta och jag frågar mig själv varför jag inte tog med min våtdräkt, hade ju varit underbart att få simma lite här. Men denna gång är vi här för att springa så tillbaka till hotellet för att äta, dricka, vila och till slut försöka att sova lite.
Lördag kl.05.30 ringer klockan, jag är astrött efter dåligt med sömn men ganska snart piggnar jag till – bara jag får lite frukost och mitt kaffe är jag nöjd. Jag känner mig nervös men på ett bra sätt, taggad och ödmjuk inför denna dag som kommer bli lång, riktigt lång. Bussen till start avgår 06.50 för vår grupp, det regnar. Kommer fram till start som naturligtvis ligger i en brant lång backe. Regnet tilltar ytterligare, inte så kallt, ca:+16C, men det känns ruggigt.
Klockan visar 08.00 och startskottet går, vi trampar igång! Innan start hade jag någon form av plan och ville vara i mål inom 6.30-45 timmar, skulle det vara möjligt? Jag ville det iaf! Jag brukar normalt vara lite seg inledningsvis i ett lopp, idag är det annorlunda. Jag känner mig pigg direkt och har en fin känsla inom mig detta ger mig mod och bra energi. Vi viker av från vägen efter ca 2km och vidare upp på fjället via en smal stig, det är kaos då alla löper i olika farter. Jag väljer att försöka ta mig förbi en del medtävlande på sidan av stigen och efter ett tag så dras fältet äntligen ut lite och jag får löpa ganska ostört. Men det är brant, sanslöst brant inser jag och jag är bara i början av loppet, men mitt självförtroende är stort och jag följer min plan att försöka löpa hela tiden, röra mig uppåt och framåt inte stanna. Efter ca 7km går det fortfarande uppåt, först nu börjar jag att titta på min klocka och inser att detta kommer bli tufft, mycket tufft! 9km löpt och jag har hållit på i ca 2,5h, cut off time är klockan 14.00 nere vid Stranda, kommer jag att hinna dit blir min tanke? Jag får tänka om gällande min plan. Målet blir nu att klara cut off! Terrängen är sanslöst svår och teknisk. Jag har gjort Ultravasan 90k, Vemdalen ultramarathon, ett försök på HCU 129k och tycker mig iaf ha lite erfarenhet men ingenting liknar detta, det är svår terräng hela tiden.
Men min kropp, ben och sinne svarar positivt hela tiden och jag blir taggad och känner mig fortfarande pigg, trots den ständiga stigningen! När jag når den högsta toppen på 1500m har jag tagit mig ungefär 9km jag känner mig stark och knoppen hänger med. Men herregud underlaget – här är det sten och åter sten i alla storlekar och de är sylvassa, stora, små, hala, lösa i långa avsnitt. Och nu ska jag ned samma väg. Nyss tänkte jag vad skönt – snart får jag löpa lite nedför äntligen, nu får jag ta nya beslut igen här gäller det att ta det vackert annars kan det sluta illa, mycket illa. Många runt om kring mig pratar på samma sätt som jag tänker. Ett fall här i för hög fart och det är rent livsfarligt – dessa begrepp har jag aldrig tidigare behövt tänka på, nya inslag igen alltså och nya överläggningar med mig själv. Jag kommer på mig själv då jag bokstavligen hänger med en hand i en klippa för att ta mig ned att detta är galet, men härligt galet. Jag tar mig ned och underlaget blir något mindre svårt men det är brant otroligt brant, sten och åter sten. Jag tvingas till att gå, trippa, hasa, klättra och hoppa nedför klippor mm för att ta mig ned, det blir köer ibland då alla har olika svårt/lätt att ta sig fram, men jag kör på framåt hela tiden, stanna inte Anders – framåt bara! Det planar äntligen ut ganska bra vid 11km och jag kan löpa på bättre, här känner jag mig stark och fortfarande ganska pigg. Jag tror det är här jag löper på nått som liknar ett fält, en tundra? Jag sjunker hela tiden ned ganska djupt i underlaget det tar på mina krafter men jag orkar och kör på i mitt tempo bryr mig inte om de andra eller mina tidigare mål, passerar en del löpare, blir passerad av någon. Jag hejar och pratar lite, njuter, en snabb blick i marken och jag uppmärksammar en spillning jag utesluter alla djur utom björn.. Det är fortfarande svårt underlag men inte lika stenigt, vid 15-17km känner jag att cut off är nog lugnt jag ligger med god marginal till kl.14.00 nu kan jag löpa på lite mer igen och tjänar in lite tid.
På vissa avsnitt är det så halt och lerigt att trots att jag har det bästa möjliga i skoväg med Salomon Speed Trail så bokstavligen hasar jag som på is nedför många slänter i leran, men jag njuter av att jag rör mig framåt.
Jag börjar fatta att Stranda inte är långt borta då det kommer en del lite lättare partier att löpa på och slutligen lite asfalt, du underbara asfalt tänker jag, tack. Men nedförslöpningen har satt sina spår i mina lår så jag tvingas sänka farten ganska mycket för att inte fullständigt slå sönder de få muskelfibrer som fortfarande överlevt. Ca 25km och jag når Stranda och cut off med ungefär 55min tillgodo, tack och lov. Ett kul inslag i bansträckningen när jag når Stranda är att man löper rakt igenom en byggnad och när man kommer ut väntar en bra energistation. Jag häver i mig chips, smågodis, choklad, cola och vatten. Pratar lite med funktionärerna som är supertrevliga, får ny energi och jazzar iväg igen, knappt 10km kvar, jag är med ännu. Det är bara den lilla detaljen att den sista milen går uppför HELA tiden. Jag lämnar asfalten igen efter ett kort tele samtal och tar mig högre och högre upp, det är svår terräng igen och brant, vansinnigt brant. Det blir inte många avsnitt med ren löpning, här det är snarare att klättra med taktiken – Kliv, kliv och fortsätt att kliva. Ena foten framför den andra, stanna inte för allt vad du gör Anders rörelse uppåt, framåt! Varje gång under loppet jag tänkt att det där är nog toppen sen blir det lättare har jag haft fel, en ny topp eller vansinnig brant visar sig från sin vackraste sida. Så jag lägger ned den biten att ens försöka förstå detta. Huvudet och kroppen är fortfarande med mig jag fyller på med energi och vätska med bra intervaller, känner mig ännu stark självklart är jag trött, mycket trött men kroppen svarar positivt fortfarande. Som jag älskar den känslan. Kroppen vill mer, jag vill mer, vi ska i mål kroppen och jag – fan ta er mjölksyra, negativa tankar och trötthet, dra åt helvete om ni vill, skojar jag med mig själv för att skapa mig ytterligare självförtroende och mod!
Då får jag ett sms från David som meddelar att han valt att bryta loppet, fan tänker jag det var synd men byter ändå snabbt fokus igen till min egen uppgift, inte långt kvar i km räknat men ack så mycket höjdmeter och jag ska upp ca 1300 möh. Jag börjar närma mig 30km och nu är jag trött i benen, riktigt jävla trött men min vilja finns kvar. Det finns inget bättre i en sådan situation då kroppen svarar och vill ha mer, mer utmaning och det får den. För när jag kommer ytterligare en bit upp på fjället är det så brant på vissa avsnitt att man tvingas hålla sig fast i tuvor, rötter mm för att ta sig upp. Jag passerar en kontroll och får info om att nästa topp är den sista att bemästra därefter väntar mål. Jag blir glad och får ny tändvätska och försöker löpa lite mer. Jag har bra ork kvar men är helt enkelt för orutinerad för att löpa som jag vill i så svår terräng.
Jag sänker farten, trippar, småspringer, går lite om vartannat. Framme vid den sista stigningen som är runt 200-250 meter av sten, sten och åter sten igen kan jag bara skratta åt detta underbara elände. Klättrar, kliver, drar mig uppåt, tar några löpsteg för att nästa sek klättra och gå igen, det tar mig ca 3h att ta mig upp den sista milen det är galet, 3 timmar?
Sista kontrollen och de guidar mig om att nu, nu är det nära mål! Här är det som vanligt sanslöst med sten en del sylvassa men jag får in ett hyggligt flyt i mitt trippande, ser gondolen som tar turister upp/ned och fattar att nu är medaljen fan i mig nära, grymt nära. Det blir ett kort avsnitt med grusväg ned till målfållan, jag ser den och hör speakern ropa mitt namn och startnummer och jag släpper på med mer fart och korsar mållinjen på 7.57 tim och landar på 163:e plats bland herrarna av totalt 298 som gick i mål. Jag tar ett litet hopp precis framför funktionären som vill dela ut min medalj. Jag bugar mig framför henne och får den runt min hals, jag bokstavligen sliter tag i henne med en kram och tackar för medaljen och välkomnandet vid mål hon skrattar gott åt mig och delar ut nästa medalj till följande löpare! Jag är så himla stolt och glad över att ha klarat av detta lopp, sätter mig en stund själv och bara njuter av stunden jag är så trött, underbart trött, ser mig omkring på alla andra som också fått sin medalj de tittar på den pratar om sina upplevelser. Detta är underbart att få uppleva och jag önskar att alla nån gång i livet fick känna det.
Det här var min upplevelse från Strandafjord Trailrace, 33km och 3000hm. Ganska lång rapport men ändå i sin korthet. Det går ej att få med allt för jag har fått uppleva så väldigt mycket under dessa knappa 8h och det blev tuffare än jag kunde ana men vill inte ha en enda sekund ogjord. Jag har tvingats till att omvärdera, beräkna, tagit svåra och viktiga beslut som jag inte varit bekant med tidigare. Fått en större respekt för moder jord och hennes fantastiska natur. Jag vill bli en bättre fjällöpare och lära mig mer om naturen, fjällen och hur den många gånger bemöter oss. Ibland med varm hand ibland ryter den till och är hård mot oss då måste vi anpassa oss, inte tvärtom. Jag kommer att främst ta med mig minnet av snön som låg kvar högt upp på fjället, vattnet i fjordarna med den vackra gröna färgen, dimman, molnen och alla dessa stenar och klipp partier. Att min kropp svarade positivt på allt den blev utmanad med och att allt funkade för mig denna dag. När det äntligen till slut sprack upp lite och solen tittade fram, allt fick en helt annan dimission men i efterhand ganska tacksam över att solen inte låg på under hela dagen. Och sist men inte minst alla funktionärer som glatt hejat under hela loppet i ur och skur, deras bemötande var väldigt fint och trevligt. Tack, tack så hemskt mycket!
Tack också för att ni ville ha min berättelse om loppet det ger energi och motivation för mig i framtida utmaningar. För att följa eller ta del av min träning, mina utmaningar och synsätt om löpning och lite simning finns jag på följande sociala medier:
Facebook Anders Edström
Instagram, @andersedstrom
Twitter, @anders_edstrom