När 4.5 mil är för kort men ändå så långt, är det då det kallas ultraflow?

Den löpande poeten ger sin historia lite färg!

 

Gänget samlat dagen före vid det mål de på olika sätt skulle springa in i.

Uppe med tuppen-dag men ibland har nöden ingen lag. 
Jag till jobbet rallade och Sveriges radio P4 på mig i morse kallade. Stolt jag lär , när de duktig tycker , att jag är !
Om ni lyssna kan så kommer ni höra hur och om jag min åldersklass vann! (?)
På kungens spår med rufs och blommor i mitt hår ! Jag leende kom i mål och firade med egengjord bål. 
Så uppe med tuppen -dag så kär, den avslutar jag nu här.
Med vikter och med styrka så att jag mina starkare muskler kan dyrka. En kropp så stark på stadig mark. Tack kära vänner och alla som jag känner. 
Mot nya ultralopp med styrka bubbel och dopp! 

Så var årets TROLIGEN  längsta lopp över . Ultravasan 45 km . Det är en distans som jag tror passar mig bra. Jag känner mig lagom trött i mål och kroppen är genomarbetad,  men det sliter inte så mycket på mig utan jag har krafter kvar när jag kommer i mål trots att det är backar som givetvis ger en del träningsvärk dagarna efter.     Jag tänkte här berätta lite om denna roliga helg som jag spenderat i skogarna, i bassängen och i en bil samt på Skandinaviens största shoppingmall  tillsammans med några Goa grabbar och en go vän.

Hur började det och dagarna före? Hur laddade jag upp?

Jag trappade ner på träningen, kortade ner mina pass men sprang alla dagar utom torsdag. Onsdag och fredag samt tisdag endast 5.6 km dock. Onsdag sprang jag Hamnjoggens 5.5 km i Luleå och vann damklassen med en tid som kändes bra med god känsla och 3.53 fart vilket egentligen var för snabbt med två dagar kvar till det ”riktiga loppet” men då kroppen kändes så lät var det svårt att hålla igen. Mina ben kändes lätta och spänningen i min axel som jag skadade i vintras hade släppt efter massage och behandlingar i veckan, allt för att göra det så bra som möjligt inför Ultravasan.  Man kanske tror att det inte är någon big deal att ha spänningar och ont i nacke, axlar, skuldror när man springer, men saken är den att det påverkar både andning och kroppshållning och gör att jag dragit upp mina axlar högre vilket gett ännu mer spänningar då jag försökt skydda min axel. Ja ni ser nästan att jag spänner händerna också vilket inte är bra så det måste jag arbeta bort. Trots det känns ben och hjärta samt lungor otroligt bra!

Foto Christer Antman Hamnmilen!

Torsdag kväll åkte jag från Luleå till Stockholm och checkade in på ett hotel på Arlanda hotelby. Det var en ljuvlig kväll i Stockholm och jag tog en promenad och sedan ett glas vitt vin på altanen. Lade mig tidigt för att vara utvilad inför fredagen.

Fredag morgon mötte jag upp Johan, Kenneth, David och Karin och vi startade vår resa mot Mora. Efter ett matstopp och någon bensträckare så var vi framme vid nummerlappsutdelningen och då kände man snabbt hur spänningen stegrades och pirret infann sig i kroppen. När man ser Vasaloppsmålet och vet att man själv kommer springa in där så blir det så klart en verklighet.

Färden fortsatte mot Sälen där vi skulle bo och efter en sen middag var vi alla så trötta att vi gjorde kväll, när vi visste att klockan ringde redan 05.20 morgonen därpå eftersom grabbarna Grus skulle springa Vasakvartetten som är stafett de 9 milen uppdelat på 4.

Lördag morgon så ställde jag klockan på 05.20 och gick direkt ner och åt frukost även om jag gärna legat kvar i sängen. Just då kände jag inte något tävlingssug och det var ganska så spänt att jag visste att jag skulle springa 45 km i dag. De övriga var redan nere och försökte lösa problem som uppstått i laget vilket de lyckades väl med. Det märktes verkligen att det var tävling för spänningen låg i luften och stämningen var aningen tryckt. Alla hade nog med sitt och jag försökte fokusera på det som väntade.  Klockan 06.45 blev jag avsläppt av stafettlaget och Karin  i Sälen och tog bussen in till starten i Oxberg som tog dryga timmen. Det började regna under bussfärden och vi åkte parallellt med Vasaloppsspåret.

På en och annan plats kunde man se de snabbaste 90 km löparna  som hunnit långt . När vi kom fram till starten var det en himmel som öppnade upp sig så jag valde att stanna i bussen med de få andra som åkte med bussen (verkar som de flesta som springer Ultravasan bor i Mora och inte i Sälen i allafall). Det ryktades om att det skulle bli en blöt dag!

Jag tvingade mig ut när regn avtagit lite för toabesök i skogen och hämtade även den GPS som ledningen ville att jag skulle springa med för att man skulle kunna följa mig. Valde att springa med ett flipbelt, hade gpsdosan i fickan på min tights och sedan telefonen i mitt Flipbelt tillsammans med två stycken Enervit energygel som jag tog med.

Tio minuter före start gick jag in i fållan, värmde upp lite grann och ställde mig sedan där framme. Jag hade bestämt mig för att inte ryckas med där framme om det gick för for för vid sidan om hade jag några av de allra snabbaste maratonlöparna . I den bästa av världar ville jag hålla 4.10 fart första 17 km men naturligtvis gick det fortare än så. Jag hamnade trea direkt efter Lisa Ring och den meriterade Fanni som tog täten. Jag valde att bromsa mig för jag kände rdan efter någon km att min axel, skuldra oh nacke inte var med mig. Så fort jag ökade farten började det krampa och jag spände hela mig vilket resulterade i att jag inte någonsin under loppet lyckades trycka i från i uppförsbackarna. Nerför och på flacken gick det riktigt lätt däremot. Vid Oxberg fick jag syn på Klas Östby som stod och fotade och de gav energi för sedan bar det uppför!

Foto Klas Östby

Mellantider

Som Ni ser var kmfarten snabbare de första km trots att jag inte siktade på det och det märkliga är att det veeeerkligen kändes så tungt och det är ju så i terränglopp. Det blir en annan styrka helt enkelt. Den tuffa terrängen för att INTE tala om det tuffa regnet och den blöta banan gjorde det ännu svårare och man fick ta det lugnare nerför på de tekniska partierna. En kille som var framför mig ett tag höll på halka på en sten så det fick mig att tänka till. Jag ville verkligen inte skada mig eller falla nu och förstöra hela säsongen!

Efter ca 25 km blev jag omsprungen av en skidåkare som jag hade hört var duktig löpare men hon dök bara upp och  jag lät henne passera och höll avståndet länge innan . Jag lade mitt hopp till att min styrka på slutet att ha styrka och uthållighet skulle göra att jag kunde ta in på någon löpare framför.

Just då låg jag 5a . Jag visste ju hur starkt startfältet var för att inte tala om de starka löpare jag hade bakom mig. Skulle de räcka till en pallplats? I ett långt lopp kan man aldrig vara säker. Bara titta på segrarinnan i loppet som låg 10 i början men sedan arbetade sig uppåt och slutligen tog hem hela loppet! I Ultravasan 45 och 90  får de 6 första prispengar!

När det återstod 5 km kom vi till en kontroll då vi löpare som låg nära varandra möttes på två sidor om ett rep  då såg jag att jag tagit in på fyran . Jag tänkte att kanske jag kunde hinna i kapp fast det var inte så att jag gjorde något medvetet försök. Dock kände jag att jag mentalt kom in i någon sorts andra andning då och eftersom det gick lite utför sista km så hittade jag styrka att mata på. Nu är ju målet nära och min puls låg inte högre än att jag varit ute på ett distanspass. Vid 3 km dök hon plötsligt upp och för varje 100e meter närmade jag mig så vid sista skidbron gick jag om och då lade jag in, vad jag tror var, en högre växel. Who knows, säkert gick det sakta för jag var ju ändå rätttrött, blöt och less på att springa då.

Sista km så vände jag mig om och insåg att jag skulle fixa 4e platsen. Gick i mål, pigg, fräsch och benen och kroppen har nog inte känts så bra efter ett längre lopp sedan Stockholm ultra 2014 då jag också hade mycket krafter kvar. Wohoo det här ed ultra är ju superkul!

Jag gick direkt till massagen och det tält som de hade i anslutning till mattältet och en duktig massör gick igenom min skuldra eftersom den var stenhård. Hon hittade massor av spänningar och var imponerad över att jag lyckats så väl. Hon menade på att när man har så mycket spänningar som jag hade då så påverkas även aningen.  Nu är det dags att ta tag i detta och se till att få kroppens muskler i balans.

När jag satt i  loungen kom Karin och och sade att Markus som hade sista sträckan på Lulekamraternas kvartettlag låg någonstans mellan 6a och 8a och att han skulle komma in i mål inom kort. Vi gick dit och då sprack det upp och solen visade sig från sin bästa sida. Lagom till prisutdelningen log hela Mora!

Jag fick mitt pris, segrade i min ålderklass och slutade 4a i detta starka startfält ! Totalt av alla löpare var jag 16 och då är ju även herrarna inräknade så jag känner mig väldigt nöjd faktiskt nu när allting sjunkit in och lagt sig! Visst går det alltid att våga lite mer för vågar man inte så vinner man inte och jag vill gärna bli så där galet trött och tänka som ettan i damloppet, den 42 åriga segrarinnan, att nu är det bara att köra och fokusera enbart på mig själv, that is the only thing to do! Men så tappar man fart i en backe för att dessa backarna är så sjukt tuffa och då tappar man också motivationen och sjunker in i en bekvämlighetsfart och börjar känna efter och stirra sig blind på det som känns jobbigt istället för det som faktiskt känns så lätt som det mesta ändå gör. Det är här det hade varit så grymt kul att ha någon jämlik att springa med.  Men erfarenhet är bra i sådana här långa lopp . Det mentala är så otroligt viktigt men känslan efter målgång klår alla blöta diken, vattenpölar och geggiga skor. Tror faktiskt aldrig jag varit så skitig som eter denna målgång och när jag skulle ta av mig mina kläder för massagen så var det knappt så jag fick av mig dem.

Den leende, löpande poeten springer vidare och minns tillbaka.

Nsd sportens notis

Här kan du lyssna på mig i P4 Norrbottens morgonprogram 2 h och 14 min in i programmet.