Mark Twain ska ha sagt: ”The secret of getting ahead is getting started.”
Idag gjorde jag mycket annat än att komma igång. En underbar dag. När jag slapp ångesten. Ångest är ett begrepp att använda sparsamt. När det kommer till plugg kan det dock alltid rättfärdigas. Så länge man inte kommer igång. Att veta att man måste plugga för att klara tentan men ändå inte kommer igång, ger ångest. Jämt. Ja, och mitt liv verkar bestå av att inte komma igång med plugget.
Jag har äntligen kommit på varför jag kan läsa en roman på tusen sidor och sedan törstigt hoppa till nästa, och nästa, och nästa, medan jag hellre sitter med ångest framför en stängd kursbok framför att öppna den och börja läsa. Det är för att kroppen fungerar på ett visst sätt, punkt, medan ingen människa kan säga att en roman är bättre än en annan. Alltså, i kreativa processer är det en större frihet. Allting är subjektivt, vad jag tycker och vad jag känner. Inom naturvetenskapen är allting utanför mitt eget tyckande. Det är lite kämpigt för en sådan som mig som tycker så mycket hela tiden.
Men inom naturvetenskapen är jag nu. Förhoppningsvis får jag nytta av mina mjukare sidor när vi börjar träffa människor istället för oböjliga kursböcker.
Hursomhelst, ångesten. Idag. När jag skulle plugga. Förmår mig inte öppna boken. Vi använder sällan böcker nuförtiden förresten. Allt finns på nätet om man vet var man ska leta. Olyckligt ofta hamnar jag på någon artikel om löpning eller litteratur istället. En timma passerar. Jag är ju värdelös alltså. Kommer aldrig igång. Två timmar passerar och jag blir bara paralyserad av hur oförmögen jag är. Jag kommer inte klara tentan! Det står klart. Blir ingen läkare av mig. Borde göra något jag kan, ingenting till exempel. Googlar: ”pluggångest”, för att finna stöd. Kroppen känner ingen skillnad på ångest och ångest. Nog måste det finnas någon därute som känner som jag. Det gjorde det. Där hittar jag citatet från Mark Twain. ”The secret of getting ahead is getting started.”
Då inser jag att det inte handlar om att plugga i åtta timmar, i tre dagar, en oändlig tidsrymd som får mig att vilja springa med mjölksyra i motsatt riktning. Nej, det handlar om att börja. Plugga nu. Just nu. Jag lyckas äntligen öppna en sida som faktiskt innehåller det som ska tenteras. Min kropp är i fortsatt högspänning medan jag läser. Inte ett skit går in, men jag skiter i det, nu ska jag bara fortsätta. Plötsligt har det gått tio minuter. Sakta och motvilligt går det. I fyrtiofem minuter håller jag på. Sakta och motvilligt. Sakta och motvilligt händer det – jag börjar tycka det är intressant.
Vad säger då detta er, mer än att det är synd om mig som sysslar med något som min varelse motsätter sig så? Du läser en blogg på en löparportal.
Detta handlar om att komma ut och springa.
Hitta inte strategier för hur du ska springa imorgon, hur du ska börja under semestern, hur du ska träna tre gånger i veckan nästa år. Hitta strategier för hur du ska springa idag.
Jag råkar vara lite av en expert på just det. Jag är jättedålig på att låta bli att springa även när jag borde. Här är mina tre bästa knep för att komma ut varje dag:
- Bestäm dig för att du ska springa en kortis, för mig är det 35 min, för någon annan kanske det är 15 min. Se det som ”lite frisk luft.” Mycket lättare att få in i schemat. Inte en själ, hur upptagen man än är, har inte tid till 15 minuters rask promenad. Som råkar bli löpning. Som råkar bli 30 min istället för 15.
- Klä av dig. Börja helt slumpartat. I TV-soffan. I badrummet. I köket. När alla plagg är av och du börjar frysa är det så mycket lättare att få på sig löparkläderna, ”nu när jag ändå är naken.”
- Kom ihåg: ”inte en enda gång i livet har jag tänkt: fasen vad jag ångrar att jag tog mig ut på den där löprundan.”
Hemligheten bakom att komma framåt är att börja. Det är därför jag alltid har på mig avlagda löparskor till vardags. Man vet aldrig när man får för sig att börja!
