Ännu var denna resa inte slut och jag var fortfarande kvar i Gudauri uppe i Kaukasusbergen. Många elitlöpare bedriver en del av sin vinterträning på hög höjd. Jag gjorde också det i år men istället för Afrika hade jag valt kallare breddgrader och tuffare förhållanden. Där jag befann mig var det 2200 höjdmeter och två meter snö.
Fredagen började med frukost i det gemensamma matrummet i det vi kan kalla för scoutstugan. Gröt och någon slags stekt havrekaka åts i underställ och sedan gjorde jag mig redo för en dag i backen. Trots att jag reste med handbagage var jag beredd på det mesta och det enda jag behövde låna i klädväg var ett par skidhandskar och skidglasögon. Sedan gick jag vägen genom pisten till skiduthyrningen och var snart igång med dagens alternativsport. Skidanläggningen var modern och har man tur kan man se Georgiens högsta berg Mt Kazbek om man tar sig upp via alla liftar. Sådana var förhållandena tyvärr inte denna dag men snön var fin och det var härligt att åka slalom första gången på flera år. Denna sport är nuförtiden lågt prioriterad framför resor till varma springvänliga länder på vintern. Dock var det väldigt kallt, nedåt 20 minus och ett lätt snöfall. Det gällde att ta kabinbanan uppåt för att få tillbaka känseln i fingrarna mellan varven.
Hängde med de andra efter middagen några timmar. Några hade gått sex timmar för att få ett freeride i lössnö. De hade gått upp till ett för årstiden otillgängligt kloster. Där hade de träffat en munk som hade en snowboard. Sov sedan gott. Hade dessutom ställt klockan på fel veckodag så det blev ingen morgonjogg utan sovmorgon. Gjorde inte så mycket för jag var inte så sugen på att springa nedför vägen igen. Till frukost fick vi en annan slags gröt och när de andra gick till backen skulle jag vidare. Jag kramade alla hej då. Kändes lite ledsamt att åka för det var en så himla bra stämning i stugan. Trots att det var människor från Ryssland och Ukraina som bodde där. Men det spelade ingen roll. Där ville alla bara ha det bra tillsammans och sporta i snön. Andra saker var inte viktiga.
Ner till byns centrum fick jag lift av en rysk kille. Han kunde inte åka de 10 milen hem till Ryssland för att vägen var avstängd över bergen. Detta var dock inget som hans fru trodde på vilket gjorde honom uppgiven. Nästa etapp åkte jag ensam i en buss där chauffören släppte av mig hemma där han bodde. Tog mig vidare med en man i en fin bil. Det var skönt att läsa bok, lyssna på musik och se det snöklädda landskapet susa förbi. Stunder då man känner sig hög på livet. Ju längre ned vi kom ju varmare blev det med underställ. Framme i Tbilisi kändes det som vår och jag hamnade på busstationen. Min lunch blev rykande nybakt bröd från en låda som en gumma bar på och ost från en annan dam. Jag gick till samma hostel som jag bodde på den första natten vilket slöt cirkeln. Jag snörande på mig skorna och gav mig ut på det sista löppasset för resan.
Efter träningen gick jag till de gamla baden nere vid floden där det rök ånga från tegeltaken. Jag fick ett eget rum och efter att ha klätt av mig naken sjönk jag ned i det varma badvattnet. Fast det var mer så att jag tvingade jag mig ned i vattnet för det var varmare än degvätska. Efter en kvart kunde jag inte stå ut längre och då kom som tur var en gumma in med hink och skrubbvante. Jag fick lägga mig på en stenbänk och blev skrubbad från topp till tå. Tanter kan det där med att skrubba och jag har sällan känt mig så ren. Vattnet var dessutom från en geotermisk källa vilket gjorde att rummet luktade ruttet ägg men huden blev väldigt len. Sedan åt jag mat på ett ställe där det serverades traditionell mat och Roxette spelades i högtalarna. På mitt hostel hade jag fått sällskap av två killar från Irak vilka väldigt gärna ville dricka te. Det ville inte jag och kröp upp i min säng. Rummet var så sjukt kallt att jag frös fullt påklädd och med två täcken fram till klockan ringde vid halv fyra. Då var det dags att åka till flygplatsen och avsluta detta annorlunda löparäventyr.
När jag hade kommit till Georgien och Armenien 9 dagar tidigare såg jag gråa hus och en miljö lite så som jag hade föreställt mig det forna Sovjet. Jag var också smått orolig att jag skulle känna mig begränsad under resan gällande min egen säkerhet. Jag visste helt enkelt inte alls hur det skulle bli. Men det tog inte många timmar innan jag hade träffat otroligt trevliga och gästvänliga personer som visade mig runt och bjöd mig hem till sig. Detta är fantastiska länder som jag hoppas fler kommer att få möjligheten att besöka. För mig är detta färgstarkt. Bakom de ibland trasiga fasaderna finns det så mycket spännande. Denna resa har varit väldigt speciell och jag ser redan fram emot att komma tillbaka till denna del av världen. Jag har återigen haft ett spännande träningsläger med mig själv. Ett löparäventyr av rang.
En liten film från sista dagen: http://youtu.be/AGUZC4jPmcA
