Första asfaltsloppet på flera år

Yoie  

Det var nästan tre år sen jag sprang en mil på asfalt.
Förrförra veckan sprang jag inte alls för att jag hade för ont efter att jag under sommarhögtrycket i Sverige fick löpfnatt o snittade 30km/dagen i en vecka och njöt tills det gjorde så ont att jag tvingades ta en vecka helt utan löpning men det var det värt. image

Den senaste tiden har jag mer och mer löst pusslet av muskler och tekniker för att undvika knä smärtan som påverkas efter meniskoppererade knä för 3år sen. jag har backat 5steg, gått framåt några och så har detpågått i 3år.
Det har gjort att jag tvingats springa terräng och sedan hinderbana. Inte för att det är mindre påfrestande utan för att jag slipper träna lika hårt som jag skulle gjort om jag var väglöpare. Ju mer tiden har gått och jag har rest till vackra berg har jag mer och mer börjat se mig själv som trail och hinderbana löpare, tills igår…

Tidigare i veckan hade jag varit hos sjukgymnasten hemma i Åre och vi snackade och körd rehab o helt plötsligtklickade det. I mitt pussel av bitar föll några på plats. Den muskeln måste hitta kontakt och den måste slappna av, gör dom här övningarna. Varför hade jag inte tänkt på det…

På kvällen efter sjukgymnast besöket körde jag 1500mx4 i 3:35fart utan smärta o hjärtat blev varmt för detta var första snabbapasset sen syd Afrika i feb men då hade jag ont.

Jag fortsatte med rehab varje dag och på onsdagen körde jag löpteknik för att kicka igång musklerna.

Jag vet att bergen är magiska och att lyfta sig själv med en arm är sweet men det är något beroendeframkallande med att kuta flackt och fort, när man kan accelera och trycka steget utan smärta är drömmen.

Race dagen:
Eftersom min armbåge hindrar mig från att springa hinderbana så hade jag anmält mig till 10km asfalt lopp i Östersund på torsdagskvällen. Dagarna innan hade känts bra men jag var ändå orolig för knäet. Jag vet att jag alltid springer bra men hur bra och kommer ja få ont nu när jag trodde att jag hittat alla pusselbitarna. Livrädd men förväntansfull. All tid o pengar man lagt på löpning är hela mitt liv,,, True story… Kan hata det lika mycket som jag älskar det.

Tankar innan loppet: Jag ska springa på 36:40 då är jag jävligt nöjd, går det fortare så kommer jag inte att pressa mig själv för att vinna. Jag har inte belastat kroppen så här på flera år.
Det ska bli så jävla kul att se vad jag går för idag 5kg tyngre än sist som jag kutade.

Känner mig hemma här i löparandan, förut hatade jag den fjantiga uppvärmningsgympan som alltid ska finnas på löparlopp men idag log jag brett och njöt av hela stämningen vid start.

Vid 2km låg jag 4a, vi snittade 3:28 fart och det var snabbare än min plan så jag avvaktade och vågade inte riktigt lita på min kropp även om det kändes lekande lätt.
Kille efter kille sprang jag om tills jag slutligen passerade 1a o 2a dam vid 4km och tänkte att nu ska det grillas. Farten var fortfarande för hög men jag kunde inte vänta längreimage

Osmart nog började motvinden här vid 5km och skulle fortsätta så till mål. längst med vattnet.
Jag började tänka att snart släpper tjejerna min rygg men dom var som ett klister flämtandes i min rygg. Själv var min andning nästan ljudlös och det var dom ovana benen som började kännas vid 7,5km. Jag tog vinden och borrade mig fram samtidigt som km hastigheten sjönk.
Jag försökte med lite ryck uppför en backe men dom kom ifatt och hängde kvar.

Vid 8km kom 2a dam fram och la sig 10m framför mig och jag kunde inte göra annat än att försöka täppa till luckan. Men benen var hårda nu och jag visste inte om väggen fanns innan mål så jag safe men känslan var ändå för bra för att inte ta det här. Helt plötsligt kom mål och jag fick börja spurta men han inte ikapp och kom 2a 1sekund bakom fösta dam och vi tacka varandra för tävlingen blev så bra. När jag kollade på klockan 36:02 blev jag glad och framförallt glad att jag inte hade känt smärta i knäet en enda gång. Jag var nästan inte ens trött, kroppen var bra och stark. Detta var ett kvitto på att jag har en möjlighet att springa väglopp snabbt igen redan i år och just nu är jag som ett barn innan födelsedag och inspirationen till att hålla kroppen är större än någonsin.

 

tack till Sportsgym, Eivy och Paleocrunch

Är man en kämpe så är man.image

PS
Tänk om man kunde lära talangfulla ungdomar att träna smart och att det fanns bra organisationer med kunskap och pengar som kunde lyssna på dem. Jag hatar skador det förstör ens liv.
//Rastarunner

 Dela på Facebook