Ja hur gick det till egentligen? Från en joggande tvåbarnsmamma till MARATHON MAMMAN. Jag känner mig som en superhjälte när jag tänker på vad det egentligen är jag presterat och tänker tillbaka på hur allt började.
När jag började springa var mitt mål med löpningen en enkel lösning på träning då jag kunde göra det var som helst, när som helst och det gav mig schyst kondition och förbrände en massa kalorier. Inte hade jag en tanke på då att jaga några tider eller springa några lopp. Det häftiga med löpningen är att man rätt snabbt får kvitto på sin insats. Ganska fort insåg jag att rundan jag oftast sprang helt plötsligt ”bara” tog 25 minuter inte 35 minuter… Detta innebar att jag var tvungen att utöka min runda för att få ihop min träningstid, plötsligt insåg jag att jag nu sprang halvmilen utan att stanna… Detta var under hösten/vintern och när snön fram mot våren började smälta och kvällarna blev varmare och ljusare började jag klocka mina rundor. Jag hade under de senaste månaderna kortat ner min runda med hela 10 minuter från det att jag började springa. Jag måste erkänna, känslan var fantastisk och från den våren klockades alla rundor.
I maj 2010 sprang jag mitt första lopp, Vårruset i Gävle på fem kilometer. Efter det var jag såld. Vilken folkfest, vilken energi boost och vilken kick! Inom kort var jag anmäld till mitt första millopp, tjejmilen i Stockholm.
Nu handlade det inte bara om att orka springa en hel mil utan att göra det på en uppsatt tid, ett år efter det att jag tagit mina första flåsande joggsteg hade jag bestämt mig för att springa milen i Stockholm på under timmen. Det var knappt att jag sprungit en hel mil innan loppet och jag kommer ihåg hur nervös jag var vid starten. 59 minuter och 49 sekunder senare passerade jag mållinjen. Jag kommer ihåg att jag grät av lycka. Vilken belöning, vilken bekräftelse…
Efter det fortsatte vi att springa lopp på halvmilen/milen och tiderna kapades sakta men säker lopp efter lopp. Snart kom frågan upp, var det inte dags att ta sig an dom lite längre distanserna? Jag var länge tveksam, jag hade ju hittat en distans som jag trivdes med och som jag behärskade skulle jag verkligen kliva utanför min komfort zone och försöka mig på distanser längre än milen? Jag tror inte att jag hann fundera på det så länge så hade brorsan anmält oss till New York halvmarathon våren 2012. Loppet gick av stapeln i mitten på mars vilket innebar att jag inte hunnit springa på bar mark hemma i Sverige då vi fortfarande hade snö. Många av passen hade jag avverkat själv då min parter in crime Margit under hösten fått sitt tredje barn och haft ett uppehåll från löpningen, jag var, vilket jag inser nu i efterhand inte alls beredd på vad det innebar att springa en halvmara. När jag stod på startlinjen i central park den där tidiga morgonen i mars 2012 struntade jag blankt i hur otränad jag var inför loppet, bara känslan av att stå där med alla andra löpare var övermäktigt, det var nog först när jag började prata med tjejen bredvid mig i kön till starten som frågade mig vad det längsta jag sprungit innan loppet var och jag svarade 12 kilometer som jag förstod att det skulle bli en utmaning. Hur oförberedd jag än må ha varit och hur jobbigt det än var så är det en utav dom häftigaste löparupplevelser jag varit med om, starten med amerikanska nationalsången, den första milen genom Central park, att springa ner för seventh avenue genom ett avspärrat Times Square och att efter 2 timmar och 22 minuter passera mållinjen och ha klarat av min första halvmara det var ett halleluja moment.
Efter halvmaran i New York kände jag mig riktigt nöjd. Aldrig hade jag väl kunnat drömma om att jag skulle bli en löpare, än mindre en löpare som dessutom sprungit en halvmara. Hade någon sagt det till mig något år tidigare hade jag bara skrattat och inte tänkt mer på det. Nu sprang jag regelbundet, jagade tider, lade upp träningsprogram och sprang lopp. Ja jag var riktigt nöjd med min löpning och mina prestationer men hade inte några planer på att någonsin utöka distansen eller egentligen kapa fler tider. Jag hade kommit dit jag ville, trivdes med det och hade som en bonus tappat 20 kilo vad mer hade jag att bevisa?
Jag kommer aldrig att glömma när ordet attackerade mig första gången, det var under en utav mina och Margits rundor som hon helt plötsligt slängde ur sig; skulle det inte vara kul att springa ett MARATHON? Jag kommer även ihåg att jag började skratta och sa att det kommer du ALDRIG få mig till att göra. Hon gav sig inte och sa igen; klart att vi ska göra det, vi kan ju inte dö utan att ha sprungit ett Marathon. Efter det kommer jag inte ihåg så mycket mer än att jag än en gång sa att aldrig, det kan du glömma! Vill du springa ett Marathon får du hitta någon annan att springa med för det kommer jag inte att göra.
Några månader senare hade vi bestämt oss för att springa Stockholm halvmarathon tillsammans och vi hade fått ihop en del riktigt bra pass tillsammans innan och till skillnad från när jag sprang halvmaran i New York ett halvår tidigare så kände jag mig faktiskt riktigt förberedd denna gången. Vi hade fått in både intervallpass samt långpass och jag hade testat på distansen nån gång innan det var dags att ställa sig på startlinjen. Stockholm bjöd denna september eftermiddag på strålande solsken och en väldigt fin bana. Det var med pigga ben jag sprang detta lopp och när vi passerade mållinjen hade jag kapat min tid på halvmaran med 7 minuter och jag var så nöjd! Det var nog efter detta loppet som jag bestämde mig att jag var redo för en mara, sagt och gjort inte långt därefter hade brorsan övertalat oss att springa maran i Köpenhamn i maj året därpå.
Efter halvmaran i Stockholm kände jag mig näst intill odödlig. Jag vet inte hur jag ska beskriva det men träningen flöt på så otroligt bra och jag satte det ensa personbästa efter det andra. Jag sprang långpass utan problem och hade med hjälp av brorsan fått in riktigt bra rutin på mina intervallpass. Jag var nog i vad man säger mitt livs form. Vad jag inte riktigt räknat med då var den kalla, mörka vintern som väntade runt hörnet. Kvällarna blev kallare och kallare och mörkare och mörkare och snart sprang vi i snön med dubbla underställ och med pannlampa för att över huvud taget kunna se vägen framför oss, träningen flöt inte riktigt på som planerat….
Men inte lade vi skorna på hyllan för det. Vi nötte på i iskyla och snöstormar och gjorde det bästa vi kunde för att få ihop våra pass och hålla konditionen uppe. Det fanns många tillfällen då jag hellre suttit inne framför tvn än gett mig ut i kylan men tack vare att vi var två blev passen av. Maj närmade sig med stormsteg och vi nötte på med våra långpass. Förts i april började snön försvinna och jag tror att första passet ute på bar mark utan icebugs var nog bara en månad innan maran. Dock är det något magiskt med det där första utepasset för året utan snö, en riktig frihetskänsla. Då vi mestadels koncentrerat oss på långpass under vintern bestämde vi oss för att lägga in något intervallpass innan det var dags för maran. Jag kommer aldrig att glömma det. Kroppen skrek rakt ut, jag hade svårt för att andas, benen ville inte alls hänga med och jag kände med en gång att något var fel. Knappt två veckor innan start får jag konstaterat halsfluss hos läkaren…. Var fanns rättvisan i det liksom? Med 39 graders feber och en hals som inte tillät att jag åt något insåg jag att det var bara att ligga pall och låta penicillinen ha sin verkan. Med all träning skulle jag nog vara fit for fight till maran. Fyra dygn senare sitter jag än en gång hos läkaren fortfarande med 39 graders feber och en kanonkula i halsen och får utskrivet ytterligare en ny penicillinkur, detta var på måndagen, loppet gick på söndagen. Det var nog där och då jag förstod att det inte alls var säkert att jag skulle kunna springa min mara kommande söndag.
MEN den nya penicillinen gjorde underverk, jag gjorde en raketåterhämtning och sex dagar senare stod vi där på startlinjen i Köpenhamn. Fulla av förväntan, fulla av skräckblandad förtjusning och aningen nervösa inför den stundande utmaningen började vi vår resa genom vårt första Marathon. Köpenhamn bjöd dagen till ära på 12 grader regn och lätt blåst, det tog inte så lång tid innan vi var genom blöta. Efter 12 kilometer började jag bli trött, alltså inte lite trött utan TRÖTT, hur skulle detta sluta… Margit sprang med gott mod och hejade på mig och när vi tagit oss genom halva loppet tjoar hon med ett leende på läpparna; nu är det bara halva sträckan kvar. Jag trodde jag skulle dö… Flåset var oundvikligt och jag kunde inte hitta mitt flow, dessutom var skorna dyngsura och hade börjat skava på fötterna. När vi kom till kilometer 30 behövde Margit stanna för att gå på toaletten, jag har nog aldrig varit så glad över att få stanna och vila, när jag dessutom såg att det var kö till toaletten spred sig ett leende över mina läppar. Det var så skönt att få vila en stund men lika skönt som det var att vila lika ont gjorde det när det var daga att börja springa igen. Fram till kilometer 35 gick det hyfsat men där hände det något, jag tror att det var den där berömda väggen som träffade mig mitt i nyllet. Det gjorde ont precis över allt, jag lyfte på fötterna men jag kom ingen stans. Jag kommer ihåg att vi bestämde oss för att dela upp dom sista 7 kilometrarna i delsträckor för att över huvud taget kunna ta oss igenom. Vi gick och joggad om vartannat och det kändes som att det var mil mellan de där sista skyltarna men så plötsligt händer det, kilometer 40 uppenbarar sig och från jag vet inte var kommer det någon ny kraft. Vi börjar jogga igen efter att ha gått och känslan går att ta på, vi kommer att klara det! Människorna längs med gatorna är fantastiska och hejar våra namn och klappar händerna. Vi fortsätter att springa och innan vi vet ordet av det uppenbarar den sig MÅLBÅGEN. Vi har bara upploppet kvar! Det hejas och flaggas och i takt med folkets jubel ökar vi takten och lyckas på något märkligt sätt lägga in en spurt på upploppet. Känslan är magisk! Den går inte att beskriva. Ska jag försöka hitta någon sorts jämförelse så är det kanske känslan när man sprang ut från skolan efter studenten efter tre års slit på gymnasiet men detta toppar. Hur trött jag än varit, hur ont det än gjort och hur många gånger jag än svurit över kullerstenen i Köpenhamn känner jag med en gång att detta måste jag få uppleva igen! Jag vet inte hur och jag vet inte när men jag vet att så måste det få bli. Känslan är svår att beskriva, kanske kan dessa bilder förmedla något.
Jag är bara en helt vanlig tjej, som en dag bestämde mig för att testa att börja jogga, klarar jag av att springa en mara så gör även du det. Men glöm inte att ha roligt på vägen, det är ju trots allt därför jag springer för att jag tycker att det är så förbaskat roligt. Nu har jag målet inställt på nya lopp och tro mig vägen dit kommer inte att bli helt lätt men oj vad det kommer att bli kul!
