Hybris – min bästa löparkompis

0
146

05:10 söndag morgon ringer klockan. Tittar på den en sekund, suckar och börjar dra på mig löparkläderna.

07:55 söndag morgon. Kollar GPS-klockan när jag öppnar grinden framför huset. 30 km á 4:31/km. Ett ord, Hybris.

Foto 2015-04-12 08 10 13

Det finns inget, INGET bättre än hybris när det närmar sig tävling. Jag fullkomligt älskar det. Folk frågar mig vad jag har får måltid, jag svarar diplomatiskt och ödmjukt att jag tar det som det kommer och att det ska kännas bra i kroppen. Men djävulen har dykt upp över höger axel och tankarna har redan glidit iväg och drömmen om snabbare farter är oundviklig. Realism i en vågskål och hybris i den andra. Realisten kämpar mot fartdåren och jag får vifta bort tankarna och dagdrömmarna om att springa på långt snabbare tider än vad jag är kapabel till. Men hur mycket jag än försöker ser jag målbilden framför mig. Jag för en inre monolog om hur det episka loppet känts, hur jag krigat mig igenom och avslutat med den snabbaste kilometern för att springa över mållinjen på nytt pers och en ny krossad drömgräns. Trots mina inre tankar brukar realisten inom mig kunna balansera dessa drömmar fram till tävlingsdagen. Sen kommer hybrisen. Oftast under uppvärmningen och mina fartökningar. Zoooom, zoooom två 60 sekunders fartökningar och benen känns lätta. 4 kilometer uppvärmning innan dess längs banans sista 2 kilometer och tillbaka. Jag vet vad som väntar och förbereder mig mentalt. När speakern ropar ut en minut till start övergår min hybris till fullt utblommad storhetsvansinne. Jag kan vinna loppet. Sen smäller det och verkligheten brukar hinna ifatt mig efter 6 kilometer. Ja just det, mjölksyra och andningsnöd hade jag glömt bort att jag brukar få!

Man förtränger ofta den men smärtan mot slutet av ett tufft 10 km lopp är ingen höjdare
Man förtränger ofta den men smärtan mot slutet av ett tufft 10 km lopp är ingen höjdare

Veckan som gått har varit likt en dröm. Morgonjogg i magiska soluppgångar och i gott sällskap. Långpass i högt tempo som känts lätt och tröskelpass som avverkats som om de vore vanliga distanspass. Jag pressar, kroppen svarar. Svårt att inte känna sig odödlig.

I fredags var det dags för mer hybris. Lite mosiga lår efter dubbelpass på torsdagen, det sistnämnda med Elliot i löpvagnen i nästan 15 km. Roligt men tungt. Men helt plötsligt efter några kilometerns uppvärmning så släppte det. Benen kändes sjukt fräscha, andningen bra och vädret var fan ta mig spot on. Jag susar fram på egen hand på lunchen på en snabb skogsfemma efter 7 kilometer uppvärmning. Jag hade inte kollat klockan på hela rundan men tempot kändes som 3:30. På ”upploppet” av 5 km banan stannade jag klockan. 17:25 – 3:29/km. Hybris har infunnit sig igen.

Min löparkompis Micke Andersson fick en helt magisk bild på löpning när den är som bäst!
Min löparkompis Micke Andersson fick en helt magisk bild på löpning när den är som bäst!

Oavsett vilken tid som de (förhoppningsvis) 10.000 m avverkas på under lördagens SM-milen så är jag redan nu ruskigt nöjd. Träningen och kroppen fortsätter leverera och jag mår som en prins varje dag. Att få vara frisk, känna sig stark och kunna springa i vårväder är helt klart en lyx. Detta är det absolut viktigaste. Och tider så klart….

/Simon

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här