Helgens haverier

Eskil  

Ibland känner jag att den här bloggen går lite för mycket i dur. Det är pers hit och pallplatser dit. Den som följde min förra blogg vet dock att det kan vara annat ljud i skällan och att jag inte skräder orden när det behövs. Nu var det ingen tävlingsinsats i helgen som jag kan såga vid fotknölarna men däremot lite andra haverier som jag med glädje kan rapportera om.

Det började igår, lördag. På schemat stod en hyfsat hård halvkuperad runda i Nackareservatet och ambitionen var att snitta 4min/km på 20 km. Det gick bra i en mil, sen skar magen ihop. Jag fick krypa tillbaka hem och här vill jag rikta ett stort tack till toaletterna vid Strålsjön, Vildmarksbanan, Söderbysjön och Kärrtorps IP. Att såna magproblem inte inträffar särskilt ofta är en klen tröst när det väl händer.

Nya friska tag idag när det var det dags för långpass. Jag vill ju få ihop tio mil i veckan och har jag sprungit för lite så får söndagen bli den uppsamlingskarusell där jag tar igen vad jag har förlorat på veckans gungor så att säga. Idag behövde jag få ihop en mara och för att skoja till det bestämde jag mig för att ta bussen ut till Dalarö och springa hem genom Tyresta nationalpark och Nackareservatet, en sträcka som jag efter en grov uppskattning bedömde skulle få balansräkningen att gå ihop.

Nu är det ju så att jag även försöker få in en 24-timmars korttidsfasta (alltså skippa frukost och lunch) i veckan och har jag otur så kan den inträffa på en sån här kompensationssöndag. Ett sånt scenario uppstod för två år sen, när jag på fastande mage skulle springa cirka fyra mil Sörmlandsled mellan Handen och Björkhagen. Då höll jag på att inte komma hem. Jag tog helt slut, och med en dryg kilometer kvar var jag tvungen att sätta mig på en bänk en stund för att benen inte bar mig. Det hade aldrig hänt mig förut, och har inte hänt sen dess. Men nu tyckte jag tydligen att det hade runnit tillräckligt med vatten under broarna för att det skulle vara dags att göra om exakt samma misstag en gång till. Men jag kom aldrig så långt att jag fick pröva min kropps gränser idag, istället hade jag en helt ny förstagångsupplevelse när det gäller löpning.

Sen Ursvik Xtreme i tisdags har jag haft en lätt känning i höger knä. Bara pyttelite ont och det har gått att springa på det. Det gjorde det även idag, fram till 17,2 km. Sen högg det till rejält i knät. Smärtan gick från ett till hundra på en sekund och helt plötsligt kunde jag knappt ta ett löpsteg. Jag skrev sist att jag inte riktigt förstår vad min kropp säger alla gånger, men när den talar klarspråk på det här sättet så har jag inga problem att fatta vinken. Och självklart var det bara att avbryta löprundan. Fast det är ju inte så ”bara” när man befinner sig mitt ute i spenaten. Det blev till att vackert promenera fem kilometer till Tyresö kyrka för vidare busstransport hemåt. Jag kan ha förträngt det, men så vitt jag minns har det aldrig hänt att jag har fått avbryta en löprunda på grund av smärta förut. Låt det för guds skull nu inte bli en återkommande upplevelse.

Att det blev mer bussåkning än löpning idag kan jag leva med. Värre vore ju såklart om det här visar sig vara något allvarligt. Förhoppningsvis är det inte det med jag belägger mig själv med springförbud i ett par dagar nu. Och tio mil i veckan är inte längre ett krav, utan en målsättning.

Drivmedel under fasta: kaffe och bubbelvatten.

Hoppade av bussen vid Sandemar och sprang sen kustleden i Tyresta.

Risiga träd som på ett förtjänstfullt sätt illustrerar helgens löpning.

 Dela på Facebook