När det började närma sig lunchtid igår begav jag mig ner till jobbets omklädningsrum. Jag hade planerat att springa på lunchen, men efter en blick ut genom fönstret kändes en lunch med kollegorna betydligt mer lockande. Det öste ner (eller åtminstone duggade på snedden). Ni ser ju själva påbilden ovan hur blött och trist det var.
”Äsch, det är skönt med lite regn. Och du är väl inte gjord av papper, eller?” sa en av mina jobbarkompisar och med de peppande orden i bahuvudet bytte jag från dessa…
…till dessa….
…och gav mig iväg. Jag sprang längs vattnet, hoppade sick-sack mellan vattenpölar, men blev ändå dyngsur om fötterna. Det var inte svinjobbigt, men inte heller fjäderlätt. Jag tog inte tid och trafikljudet överröstade den podcast jag hade som sällskap.Det var helt enkelt en varken-till-eller-från-runda på 9 km, innan jag blöt landade på kontoret igen. Ärligt talat var det en ganska grå och trist runda, som inte utmärkte sig på något och som jag knappast kommer minnas om några månader. Precis som en en vanlig grå novembertisdag i Sverige.
Bra jobbat. starkt och komma ut på lunchen. Själv satt jag framför datorn med en trist matlåda.