Grisfesten

En påse naturchips, en 400g godispåse och en 0,5L Ben & Jerrys. Buffén för den sista måltiden,
grisfesten, var uppdukad och jag var den enda gästen. Let the games begin…

Idag ska vi ta en tripp tillbaka i tiden ca 4 år för att ni ska få en uppfattning av min bakgrund och var jag kommer från. Min historia är inte på något sätt unik men jag hoppas att någon kan känna sig inspirerad av den. Trevlig läsning!

Hej mitt namn är Simon Wikstrand och jag är vid denna tiden (2010) 24 år gammal, är 180cm lång, väger 85kg och detta är min sista dag som soffpotatis. I mina tonår spelade jag fotboll, gymmade till och från och var odödlig. Jag kunde äta vad jag ville och
inget fastnade. Ett paket kakor här, en halvliter glass där, en påse chips där. All is good. Men en sak hade jag bestämt mig tidigt för i mina tonår. Den dagen som detta ”inte håller längre”. Den dagen skulle jag trycka på en knapp och ändra mitt liv.
Den dagen hade kommit.

Jag och min fru hade varit iväg på en månads roadtrip längs västkusten i USA tidigare det året (2010).
Något kilo hade väl fastnat. Innan dess hade jag fått nytt (stillasittande) jobb. Lite hade kanske fastnat där också. Så när utmaningen kom på jobbet ”Någon som ska med och springa broloppet? Sista året de springer över bron.”, ja det kunde väl vara lite kul? Jag satte igång med träningen tre månader innan (insåg sent att det var 21,1 jävla kilometer?!?!?!) och fann en viss glädje i att träna.

Löpningen var inte särskilt kul. Jag kände mig tung och klumpig och det var dödstråkigt att springa längre än 8 km. Men jag kom igång iaf. och sprang dessutom i mål på smått otroligt 1.50.32. Min målsättning hade varit under 2 timmar och känslan av att krossa en målsättning kändes som en kick olikt annat jag känt tidigare. Tävlingsmomentet gav mig rysningar och adrenalinet flödade. Uppladdningen, starten, målgången.. Fantastiskt! Så jag bestämde mig för att fortsätta springa! Ett halvår senare tittade jag tillbaka och konstaterade att jag kommit ut på två löprundor efter broloppet. Höga ambitioner..

Efter en sommar med många vilda kvällar med kompisgänget, följt av bakishäng, så hade mer kilo fastnat. Tyckte det var konstigt att mina T-shirts började puta ut en aning vid magen. Måste tappat passformen i tvätten tänkte jag. Men sen kom den. Dagen. Vintern 2010 gick jag förbi en spegel och såg mig själv. Backade några steg och tog en längre blick. Yupp, dagen har kommit.

Hej mitt namn är Simon Wikstrand och nu är det fan dags att ta tag i det.

Måndagen efter trettonhelgen 2011 skulle bli starten på mitt nya liv. Jag skulle börja träna 5 dagar i veckan (3 dagar styrka och 2 dagar löpning), slopa alkohol, socker, glass, godis, fan och hans moster och allt det andra. Jag skulle komma i mitt livs bästa form. Jag hade lagt upp ett stenhårt träningsschema taget från ”Kom i form MAN”-tidningen. Impulsköpte den på hemköp i en pinsam manöver där jag hade stirrat ut den i några minuter i kön. Precis när det var min tur i kön slängde jag mig bort till tidningsstället, grabbade tag i den och råkade dra med mig ett gäng andra tidningar ned på golvet. Folk stirrade på den lönniga, skäggiga och ålderskrisande killen som la upp ”FÅ DRÖMMUSKLERNA PÅ 8 VECKOR!” på bandet. Snyggt. Men först skulle jag ha en avskedsfest för mitt gamla jag. En ”Grisfest”. Jag köpte även en påse naturchips, en 400g godispåse och en 0,5L Ben & Jerrys. Jag åt upp allt. På 1 timme. Den sista måltiden var avslutad och den var episk.

Tre månader senare hade jag gått ner 8 kg, hade fått muskler som jag ALDRIG sett innan och sprang
nu milen på 48 minuter.

Hade någon sagt en minut innan Grisfesten att jag några år senare skulle springa milen på 35.32, ja då hade jag bett den jäveln att dricka ett stort glas med håll käften och låta mig äta min måltid ifred.
Mitt namn är Simon Wikstrand och jag är en f.d. slacker med personbästa på 10km på 35.32 och 42,2km på 2.53.07.

Vi ses i veckan!

Simon