Nu är jag mitt uppe i min träning inför den 19 november och Haria Extreme Marathon på Lanzarote. Bara namnet. Allt med Extreme gör mig extra nervig..haha. Och ni som läst mig tidigare, vet att maran är mitt X.
X som mitt, från början ouppnåeliga mål – nu mitt roliga och inspirerande mål.
Just tillbringat ännu en vecka på ”min” ö Fuerteventura, i ”mitt” träningsparadis på Playitas Resort, som för varje gång blir mer och mer som hemma. Jag önskar att alla som älskar löpning någon gång unnar sig att springa här.
Nu var det elfte gången för mig på tre år. Inte för att det hör till på en löparblogg, men de vänskaper jag utvecklat och de möten jag varit med om senaste veckan överraskade mig faktiskt. Hur mina dagliga morgonpromenader på stranden i soluppgången, där jag leker med de hundar som bor hos sin husse i ett hus där – hur dessa lett till att jag nu varje morgon blir inbjuden på kaffe. Till deras husse, Miguel. Miguel som bara pratar spanska och som är född i det där huset. Som nu är en del av min rutin på Playitas. Som får mig att må ännu bättre där; för jag har ett sammanhang. Det är inte bara en random charterresa för mig. Och nej, jag får inte en spänn för att göra reklam. Bara älskar stället.
Och kanske är det också för att jag känner mig så trygg och glad där som jag också lyckas prestera så? I min träning. För att det är så att det stämmer det där med en sund själ i en sund kropp? Att det här med hundarna och Miguel och allt annat fint jag har på Playitas; att det är det som får mig att kunna maxa kroppen också? Denna gång kunde jag nämligen bocka av en sak på min dröm-lista. Jag har haft en löpardröm sedan 2013 då jag första gången mötte stället..
Veckans tema – serpentiner och sightseeing i ett
Det finns en fyr. Ett utflyktsmål.
Vägen dit. Serpentiner.
Jag har gått dit, fram och tillbaka. 13 km. Från Playitas – dit – tillbaka till Playitas. Gått och svettats och kämpat.
Jag har varje gång jag gått tänkt att jag vill kunna springa den där sträckan en dag. Att det vore en dröm att ha en kropp som kan göra det. Jag har avundsjukt tittat på alla som sprungit om mig när jag gått.
Och i söndags morse. Det fick liksom fungera. Eller inte. Jag hade ingen prestige i det. Men jag ville testa. Hade vilat kroppen från löpning på lördagen. Simmat, solat, varit på SPA, ätit långlunch med vänner och mått bra. Ställde klockan på 06.15 och tog en chiagel.
Playitas Resort sover 07.00. Men det finns ändå en förväntan i luften på stället. För bara om några minuter kommer det att börja bli ljust och alla sportaktiviteter kommer igång. Men 07.00 var det jag och mörkret.
Jag började min löptur exakt 07.00 mot Faro de la Entallada. I mörker/gryning. Ingen rädsla förresten. På temat att som ensam tjej göra detsamma i Stockholm. Ensam tjej i terräng i mörker? Nej, det gör jag inte. Det skulle kännas dumt och det kan vara farligt. Här var det inte alls sådana tankar. Inte alls någon rädsla. Och så tog jag mig an sträckan. Och jag nådde mitt mål. Inte en sekund sa kroppen i från. Inte en tvekan i att fortsätta. Det kändes bra. Trots höjd och underlag. Sista stigningen mötte getterna mig och liksom hejade. Eller nä..haha. De glodde och flyttade på sig!
Och så var jag uppe! Lagom till soluppgången.
Lycka! Trött lycka!
Vägen ner och tillbaka var jag som en liten farkost. Jag bara gled fram. Jag gjorde det! Jag hade nått mitt mål. Tillbaka på hotellet efter 13 km klockan 08.16. Kroppen höll. Knäna och foten höll. Trots Stockholms halvmara på asfalt för två veckor sedan. Mitt X kändes – igen – roligt och inspirerande och inte alls ouppnåeligt. Hurra vad jag är bra! Så kändes det och känslan höll i sig hela söndagen. Och gav mig energi till att planera måndagens dag-pass…
För det finns också ett berg med antenner. Ett landmärke.
På andra sidan ”Playitas-bergen” mot grannstaden Gran Tarajal.
Vägen dit. Serpentiner.
Lite annat upplägg än inför söndagens morgonpass till fyren. Jag valde varmaste tiden på dagen. 11.30. Trailskor, handskar (eftersom jag vet att löpningen också innehåller klättring) och Camel back med sportdryck/elektrolyt och chiagel. Som ett sista riktigt hett pass inför maran.
Och så började jag min väg mot Gran Tarajal. Över ”Playitas-bergen” och ner igen mot löparbanan. Sedan upp, upp, upp. Frekvens och allt det där. Behöver mer vadträning kände jag. Och bra att bli påmind om de förbannade kastvindarna. Det är fasen de som gör mig mest instabil i löpningen här; inte underlaget. Och solen och värmen? Nej, det är bara skönt ju; att slippa känslan av att frysa. Så jag pinnade på. Upp, upp! Och så belöningen efter serpentinerna.
Utsikt!
Och fler getter!
Nu bokstavligen i vägen. Men utan att protestera över att jag kom upp till dem och störde/delade tystnaden.
Att sedan blicka framåt mot det som väntar tillbaka mot Las Playitas.
Att det bara känns kul och härligt att mer upp, upp och mer ner, ner och knixiga passager och tuffa branter. Jag har helt klart fått min Löparglädje tillbaka, efter mitt antiklimax med det inställda loppet och efter all fotvärk. Nu är det som det ska vara!
Och det är så det är nu hemma i vardag i Sverige också. Jag har kommit tillbaka till den vanliga löpar-Marie igen och sms:et från en av mina vänner när jag landat bekräftar att det är så det är även för andra:
”Jag tycker i alla fall att det är väldigt trevligt att ha dig tillbaka så vi kan börja göra intervaller ihop!”
Har du 24 minuter tycker jag du ska testa den intervallen som jag vet att min vän syftar på. Som jag tipsat henne om, som jag fått av min PT. Here we go!
Löpband
Lutning: 1,5
Hastighet: 18 (Minst 16 i alla fall – men jag kör 18.)
På: 20 sekunder
Av: 30 sekunder
Tid: 24 minuter (Minst 12 i alla fall – men jag kör på när jag ändå börjat.)
Musik: Valfri (Men för detta hysteriska pass behöver jag hysterisk musik; som Leila K och Electric på repeat)
Känslan: Vidrig, tycker jag. Men 24 minuter fixar du. Och för en latmask som mig själv, som bara vill ha det roligt och fint när jag springer, har det givit effekt på konditionen. Så att roliga löpningen blir ännu roligare. För att jag orkar mer!
Serpentiner, Sightseeing-löpning och Sol är över för denna gång.
Intervaller, Inspirationslöpning i Ursvik, Grimsta och förhoppningsvis även i Täby/Åkersberga med mina klubbkompisar i NSE och Ihållande regn (i alla fall som det varit i Stockholm sedan jag kom hem) verkar bli kommande upplägg.
För nu ska jag inte resa mer till värmen före Lanzarote och loppet. Och den här bloggen och min löpträning kommer bli mer vardag och mer normal nu. Ser fram emot det också faktiskt.
Vi hörs, hoppas jag! Och lycka till med intervallerna…
//Marie
