Himla massa spring i Amalfikustens trappor

Frida Södermark  

När färjan från Capri var framme i Sorrento med oss och vår lilla bil var det redan mörkt. Vi kryssade genom den livliga staden. Över piazzan och vidare längs de smala vägarna innan vi kom till Positano. Den lilla staden där det sägs att kärleken föddes klättrade på bergväggarna som stupade ned mot havet. Varje trottoar var en gatuservering. Nästan varje gränd var en trappa. Via några av dessa hittade vi vårt hotell. Rummet var en dröm täckt med kakel och vi hade två balkonger. Här ville man vakna.

Ja ni ser. A room with a wiev. Magiskt. Här blir man lite extra kär.

Frukost på terrassen och sen iväg. Detta var dagen för långpass. Och inte vilket långpass som helst. Vi skulle upp och springa på Gudarnas stig. Sentiero degli Dei. Halvvägs mellan himmel och hav. En trail som fem hundra meter över havet tar en från Positano till Amalfi. Det trixiga är dock att hitta hur man tar sig upp dit den börjar. Vi började nere vid stranden. Trial and error som vanligt. Många skyltar i varje korsning men ingen med de ledtrådar vi sökte. Fast en sak var säker. Upp skulle vi och upp kändes i våra stackars ben sedan rundorna på Capri. Till slut kom till en trapp med skylten och de röda prickarna vi skulle följa. Men det hindrade inte att saker blev fel. Efter att ha tagit oss massor av trappor genom trädgårdsodlingar och genom en liten skog med rosa orkidéer på marken kom vi till ett bergspass. Det var som en stenportal med fantastisk utsikt över dalen på andra sidan. På en liten klipphylla låg en hög med gammal hemelektronik från tidigt 90-tal. Men vi var fel. Så ned igen. Köpte lite läsk och frågade efter vägen. Strax var vi uppe på stigen och den riktiga färden kunde börja.

Det gjorde den med besked. Här var inte heller något platt. Upp och ned över stock och sten. Dessutom motströms. Alla andra verkade ta sig från Amalfi till Positano istället. Men de gick och vi sprang. Denna led genomför man med fördel när det är lågsäsong. Vi var någonstans där mitt emellan.

Utsikten var magiskt fin. Gudarna vet var man ska jogga. Här trippade vi runt med ödlor kilandes framför våra fötter.

Sen nedåt med besked. Sexton kilometer. Det satte sig i benen om det nu fanns någon plats som inte redan var stel. Rullade på. Köpte färsk juice. Landade på stranden i Positano efter 30 kilometer och fyra timmars äventyr. Jag är van att springa den distansen men jag är inte van att ta den på detta sätt och inte i denna värme. Vi lade oss raklånga efter att ha ätit en pizzaslice. Slumrade till. Blev väckta när de skulle plocka in bryggan där vi låg. Mosiga gick vi upp för trapporna till vårt hotell. Ena foten framför den andra när vi skulle ta oss upp för att äta middag. Men det gick. I Italien är det lätt att belöna sig med goda grejer efter en runda.

På morgonen efter gick vår roadtrip vidare. I långsamt mak. Vägarna är smala. Det går inte alltid att mötas. Men man väntar. Vi hade semester. Stannade till i Amalfi vid stranden. Badade. Körde lite styrketräning. Vidare mot vårt mål. Ravello. Det var inte lätt att hitta hotellet. Behöver jag nämna att det var några trappor och gränder dit. Ni förstår hur det ser ut nu. Men vilket ställe vi kom till. Ett rum och terrass med en view som sägs vara en av de finaste i världen. Det har nämligen bland annat Greta Garbo och Richard Wagner sagt. Citroner ovanför våra huvuden. En oas. Vi hade verkligen hittat något speciellt. Tiden hade stannat på något sätt. Det bekräftade även turistbroschyren vi hittade i bokhyllan. Kill Bill är inte en ny film och de flashiga mobiltelefonerna var inte av senaste modell. De var de 2005, men inte 2018.

Mellis with a view.

Men vi är inte så bra på att sitta still. På med skorna. Ned genom trädgårdsodlingarna för att jogga genom stan. Det var bedårande. Lugnare än ställena vi hade besökt innan. En atmosfär man ville insupa i djupa andetag. Gränderna. Piazzan i eftermiddagssolen. Murarna. Palatsen. Trädgårdarna.

Trapporna.

Hittade en bra backe med lagom lut för vi skulle köra korta backintervaller. Mitt huvud ville springa fortare men vaderna kunde inte riktigt motsvara huvudets förväntningar. Men det blev bra. Denna resa gör oss starka. Under nedjoggen tog vi oss förbi en borg som var ett hotell och där det stundade ett bröllop. Vi var inte de enda som stod i trädgården och tittade in genom de små fönstren. Gästerna på balkongen skålade mot oss. Lite komisk situation. På kvällen satte vi oss på ett hak. Ett mysigt sådant är inte svårt att hitta. Det är svårt att ha det på annat sätt här.

Vi drog oss kvar på vårt hotell. Lång frukost på terrassen. Många kaffe. Läste bok. Spanade ut. Njöt. Det växte kiwi där vi bodde. Bara en sådan sak. Svårt att slita sig. Men vi ville ned till havet. Det tar längre tid att åka bil än att cykla. Men cyklisterna som susade förbi gjorde det också med livet som insats på vägar där en buss och en bil knappt kunde mötas. Kom till Cetara. Vi visste inget om den lilla byn men vi fick feeling direkt. En huvudgata. Massor av trappor. En strand. Små grönsaksaffärer. Caféer och restauranger. Lade oss på stranden. Återigen hade jag hamnat i Ferrantes böcker om Elena och Lila. Detta kändes genuint. Typ som deras sommarlov på femtiotalet. Letade upp ett hotell. För att komma till vårt rum fick man ta hissen nedåt längs klippan. Tog oss till vår strand men solen hade nästan gått ned så vi testade istället spat. Turkisk bastu, bubbelpool och ett gym som hade mer att önska. Men bubbelpoolen var på terrassen och var värd att spendera lite tid i.

Man kan inte komma till ett ställe utan att jogga det så innan middagen fick det bli en liten kortis. Efter att sprungit två kilometer uppåt till vägen tog slut kom det ut läskiga hundar från citronodlingarna så det var dags att vända av flera skäl.

Middagen sedan. På en liten restaurang där killen var så försynt att vi trodde han var praoelev. Den godaste ravioli vi ätit. Glassen efteråt. Den hade vi provat redan till lunch. Vilken glas sedan. Vi kollade när gubbarna spelade kort på gatan. När barnen lekte vid kyrkan. När folk gjorde sina inköp i den lilla butiken. Jag testade även den lokala citronkakan. Amalfikusten handlar mycket om citroner. På porslin. Som tvål. Som Limoncello. Som godis. Och framförallt. Citroner sådär gyllengula hängandes i träden. Där det växer citroner. Där vill man vara.

Följer du med på nästa äventyr? Kolla in 2019 års resor med Löparäventyret på: http://www.loparaventyret.se/resor/

 Dela på Facebook