I söndags var det så äntligen dags att revanschera sig från den nesliga insatsen i Köpenhamn förra våren då jag missade SM-kvalgränsen med tre ynka sekunder, vilket jag har bölat om på den här sidan oavbrutet i nästan ett år nu. Kvaltiden har sedermera ändrats från 2.39 till 2.37. SM blev väl oroliga när jag var så nära, och höjde kravet för att slippa medelmåttiga motionärer som mig. Men två kan spela det spelet. Nobody puts Baby in a corner osv.
Det var med en känsla av lätt förvåning jag befann mig i Tyskland. Skulle inte jag vara skadad eller sjuk nu? Jag hade ju till och med köpt tågbiljetter även till Hamburg i slutet av april, redo att springa maran där istället. Som att plan A och B hade bytt bokstäver med varandra. För det är ju risken när man bokar in ett Maraton långt fram i tiden och satsar mot det: det finns en miljard saker som kan skita sig. Men inte den här gången. Noll sjukdagar det senaste halvåret och över ett år av kontinuerlig träning i ryggen.
Det är en ynnest att få vakna upp i en hotellsäng hundra meter från startlinjen efter en god natts sömn och känna att jobbet är gjort, att man klarat sig så långt att man i alla fall kommer få chansen där ute. Och förhållandena kunde inte vara bättre: sju grader varmt, svag vind och en bana plattare än budskapet på en valaffisch. Det fanns med andra ord inga ursäkter för en utebliven leverans.
Min plan för att klara den nya kvalgränsen var lika enkel som genial: räkna på 3.40-fart istället för 3.45. Tänk att löpning kan vara så enkelt! Men som jag har nämnt tidigare har den farten känts tung på träning. Därför blev jag glad när jag några dagar innan loppet räknade lite noggrannare på saken och insåg att det räckte med 3.42-fart. Det blir 18.30 på 5 km och lätt att räkna. Vis av misstagen från i fjol tog jag inga risker utan skrev ner passertiderna för 15, 25 och 35 km på handen. Resten var enkla att komma ihåg. Jag låg 20-30 sekunder före vid varje passering fram till 35, sen tappade jag lite och passerade 40 km tio sekunder efter plan. Men det kändes lugnt, benen bar och jag kunde öka lite igen sista biten in till mål.
Enda gången det var lite kritiskt var runt 18 km och det var en klassisk gammal jinx som höll på att ställa till det. Innan loppet hade jag nämligen gjort ett stort nummer av att jag skulle ha ett par boxfärska dojor på mig. Ville inte ens värma upp i dom för att få jungfruligt högteknologiskt skum eller vad det nu är man har under under fötterna; ett mentalt Gunde Svan-knep för att känna att ingen annan på startlinjen skulle ha ett par lika fräscha skor på sig som jag. Vad händer då? Jo, jag får skoskav. Från ingenstans hugger det till på ovansidan av foten, kanske när jag tar en kurva eller nåt, som att strumpan veckar till sig. Springer på men inser snabbt att det här måste åtgärdas. Skav kan tyckas obetydligt men det kan få ödesdigra konsekvenser, det vet jag. Krig kan förloras på grund av skavsår. Så jag stannar, fipplar upp dubbelknuten med stela fingrar och försöker rätta till. Men medlingsförsöken mellan strumpa och plös är fruktlösa, det har skurit sig rejält i den relationen och det finns inget annat att göra än att bita ihop och kuta vidare. Tappar väl 20 sekunder och kanske fyra placeringar men får ett stresspåslag och ökar farten. Får som ett knivstick vid varje fotisättning och jag inser att jag är in for a ride of pain. Hello darkness my old friend… Men fokuset på foten gör att jag inte längre känner av den allmänna tröttheten i benen som började smyga sig på redan efter 15 km och jag springer bra. Blir draglok åt dom löpare som hann smita förbi mig och det är trevligt att inte behöva springa ensam utan höra lite flås i nacken. Smärtan i foten klingar så småningom av och lämnar inga större spår efter sig. Vete tusan vad det där var, nån slags spöksmärta.
Jag är nära att springa fel vid ett tillfälle också. Banan svängde men det gjorde inte jag och om inte publiken hade varit med på noterna och ropat så hade jag hamnat i Polen. Lite svag banmarkering kan jag tycka. Samma sak i slutet på en del raksträckor: jag fattade att banan svängde där framme men kunde inte avgöra åt vilket håll så det blev svårt att placera sig och ta kurvan optimalt. Hade ju inte varit ett problem med fler ryggar att gå på men nu springer jag solo i stort sett hela loppet och i långa perioder ser jag inte en människa så långt ögat kan nå, trots att raksträckorna är långa som landningsbanor.
Hur som helst klarade jag min målsättning och kom i mål på 2.36.07 med halvorna på 1.17.44 respektive 1.18.23. Klart godkänd insats. Skyndade mig att anmäla mig till SM innan dom höjer kravet igen. Och att få anmäla sig till det facila priset av 280 kronor var ju lite av huvudpoängen med hela det här projektet. Nu kanske det sitter nån räknenisse där ute och undrar om det inte hade blivit billigare att bara betala fullpris för en startplats istället för att bränna sju tusen spänn eller nåt på en helg i Tyskland. I så fall kan jag bara svara att ekonomi inte enbart handlar om siffror. Det handlar lika mycket om psykologi. Fråga vilken börsmäklare som helst. Min känsla är att jag gör ett superklipp här och den kan ingen ta i från mig.
Men det blir väl ingen större satsning mot Stockholm Marathon; målet är redan uppnått och nu vill jag träna för kortare distanser. Men om jag känner mig själv rätt så kommer jag säkert ändå att spänna bågen och gå för ett nytt PB, dum som jag är. Jag var aldrig riktigt nere i källaren nu i Hannover, jag vill gräva lite djupare, kanske kollapsa efter stigningen upp mot söders höjder eller så. Helt enkelt få till ett SM-kval i dubbel bemärkelse.
Enastående bra, trägen vinner!