Dagens samhälle präglas i mångt och mycket av snabba flöden. Genom dagliga intryck översköljs vi av information som vi sedan ska behandla och eventuellt använda oss av. Inte minst är det så i idrottsvärlden. Det skrivs dagligen om hur du ska du hitta formen, oftast ska det ske på kort tid, din insats ska vara minimal men din personliga utveckling ska vara maximal. 2014 var året då jag då jag delvis tappade bort mig själv i detta flöde. Jag vistades i en komplex tillvaro där jag inte riktigt hittade min yta, var i detta flöde fanns min plats?
I träningen hittade jag en identitet, genom den träning och resultaten som jag presterade på olika tävlingar blev jag bekräftad för det jag åstadkom. Sporrad så fortsatte jag jakten, resultaten skulle bli bättre medaljerna fler, i stunden missade jag den verkliga behållningen av löpning, att vara ute och bara vara. När det så var dags att springa IVSM i Huddinge var mitt mentala konto i princip helt tomt, kroppen var i grym form men huvudet var helt slutkörd. Det var ett jobbigt men samtidigt ganska så enkelt beslut att ta, jag ställer in IVSM ska man springa 800 m så kan du aldrig få till ett bra lopp om huvudet inte är med på banan det finns inte.
Lusten att träna och tävla kom tillbaka nu var målet VVM i Budapest. Under tre veckor tränade jag så hårt det bara gick. Dessa veckor kommer jag aldrig att glömma jag fick en otrolig kick av att få använda mig av all den kunskap och erfarenhet som jag jag hade tillgodogjort mig under resans gång, dels för att undvika skador men framför allt för att maximera vinsten av de olika träningspassen. Jag skulle flyga ner till Budapest på en Söndag, Tisdagen innan avfärd sprang jag sista kvalitetspasset det var en helt fantastisk känsla jag var i sådan samklang med min kropp, jag kunde avgöra farten på intervallen sånär på sekunden, formen var knallhård och när jag låg där på banan efter passet så kände jag mig oövervinnlig. Vaknar på Onsdag morgon, något är fel… På Fredag vaknade jag med 40 graders feber, det blir inget Budapest..
Back to the drawingboard. Nu är siktet inställt på VSM i Huddinge. Jag tränar på det är kul och träningen går bra kollar startlistan på 800 m hmm jag ska nog kunna ta detta. Återigen tappar jag fokus tankarna glider åt helt fel håll, jag tänker på vad jag bör åstadkomma inte vad jag kan åstadkomma. Loppet kommer nu jäklar ska jag bara ta det! Med 300 m kvar blir jag omsprungen av vinnaren i stunden blir jag helt paff, undan för undan drar han ifrån och jag försöker inte ens svara jag har redan förlorat. Det blir visserligen en silvermedalj i loppet men efteråt är jag så besviken på mig själv egentligen ville jag bara slänga medaljen i närmsta soptunna och åka hem, så här i efterhand inser jag hur otroligt löjligt och barnsligt mitt beteende är men i besvikelsen kan jag inte tänka bättre. Dagen efter springer jag på känslan och gör mitt bästa 1500 m lopp hitintills. Lyckan är enorm.
Tre tråkiga händelser under ett år som i det stora hela ändå var relativt bra. Det här är inget som någon drömmer om att gå igenom men så här i efterhand är jag faktiskt tacksam för att jag stötte på dessa hinder under min resas gång. Genom att ha tagit mig över dessa hinder har jag utvecklats som person, det försökte jag förmedla i förra inlägget, men framför allt har jag kommit till insikt om hur viktig träningen är för mig hur mycket jag älskar att vara ute, träna tävla och allt det andra, som bara kommer av farten, som jag också har skrivet om. Oavsett hur bra/dåligt tävlingarna har gått och kommer att gå i framtiden kommer jag alltid hitta tillbaka till glädjen i träningen. Jag är helt övertygad om att hade jag tänkt kortsiktigt, tränat stenhårt i någon månad eller så hade jag aldrig tagit mig igenom 2014 på det sätt som jag gjort, då hade det räckt med en mindre motgång så hade antagligen ”löparkarriären” tagit slut, du kan inte bygga en varaktig förändring på en kort och hård satsning det är jag fullständigt övertygad om. Vad är en löpare, är det en man/kvinna som springer en viss sträcka på en viss tid? Nej en löpare är en person som springer och tycker om att göra det varken mer eller ”mindre”.
Avslutar med en bild på en ung drömmande löpare. Nu 2o år äldre har jag såklart förändrats, men drömmarna de finns kvar.
