Då var Toughest igång igen, Höst-start och 3 återstående lopp i hinderbana serien. Oslo, Köpenhamn och finalen i goa Göteborg.
Under vår-säsongen hade jag bara lyckats tävla ett enda toughest lopp pga av massa dåliga orsaker men det loppet vann jag övertygande så starten till Oslo kändes starkt och lite mer tryggt, jag hade hunnit träna på min greppstyrka och teknik i mitt egentillverkade hinderbana på gymmet och ute på gården. Men jag hade långt ifrån tränat på allt, många hinder är så stora och komlecerade att det är svårt att öva om man inte bor vid en hinderbana.
skit samma, nu ska jag berätta lördagens toughest i Oslo/Holmenkollen. Det är 8km 800höjdmeter och 40-50 hinder… det är brutalt. jag har åkt vasaloppet, kutat maraton och levt i en kåta utan mat i flera dygn men jag har aldrig gjort något så extremt-jobbigt både fysiskt och psykiskt som toughest är. Kanske beror det på att jag SKA vinna fast jag egentligen inte har en jävla aning om vad jag håller på med, när jag kastar mig ner från flera meter i iskallt dy vatten, klättrar så fingrarna blöder, kastar mig helt utan kontroll ner för ruschkanor som slänger mig ut på gräs, lera och vatten, jag kutar utan känsel i ben och armar pga kyla upp för obanad terräng och över höga väggar,. När jag kör toughest så tänker jag inte, jag bara gör.
Efter att ha rekat banan dagen innan och ihop med min icebug homies testat och diskuterat vägval kände jag att va som helst kan hända. Straffrundorna kändes oändliga och det GÅR INTE att bara kuta, du MÅSTE göra hindrena, det tar FÖR MYCKET TID annars. fan, o hindrena var svåra, åt helvete svåra. Klättra, balansera och hoppa okej det kan jag men att göra det med maxpuls och iskalla händer som inte vill greppa alls…. kan jag det? sista hindret var att klättra upp för hoppbacken hlomenkollen MÄKTIGT!
Så här gick det…
Starten gick jag tog direkt ledningen utan problem, det gick uppför. Så kom jag fram till en ganska vidrig och djup damm som jag började kuta runt, när jag hörde några skrika -DU MÅSTE HOPPA I, HOPPA I! flera gången, och jag bah vafan…. skit också jag hatar vattenhinder men jag kastade mig ut och flaxa med armar och ben för att hinna fram, jag suger på att simma och ville inte tappa min ledning. Mitt i dammen så kommer resten av tjejerna, ALLA kuta förbi, brevid dammen, det tog 15sek att kuta runt…. jag skrek och kravlade mig upp från den iskalla dammen och låg nu 2min efter alla andra. Första tanken var FAN jag bryter, jag MÅSTE ju vinna. Men så började jag kuta ändå, allt vad jag hade upp upp upp för den branta backen, MAXPULS, ISKALL och fokus på att vilja döda någon, armbågade jag mig igenom alla tjejer som snällt nog peppade mig och gav mig plats, kanske för att dom inte hade något val när jag frustade förbi men tack tack tack iaf :P. När jag missade de första lättaste hindrena med stress o iskall kropp och fick börja kuta straffrundor, fortsatte jag med hysteriska löpsteg och fokuset var helt utom kontroll och lugn, jag forcerade fram.
När jag kom jämnsides med mig Icebug mate världsmästaren Siri Englund, peppade hon mig och sa att jag snart skulle ta ledningen. Det var good tema work! tack Siri! När jag snart passerade Karin Karlsson i ledningen som jag ska köra lagtävling med under OCR WM gav hon mig high five! jävla stort gjort! tack Karin!
Vid 3km mötte jag toughest duden Andreas som paceade ledaren med fyrhjuling, sa jag -jag har redan badat ha ha ha… Han peppa tillbaka och sa- jag vet!!! du är SÅ JÄVLA STARK!
det kändes skönt som fan att dom viste vad som hänt och det kändes som jag kunde kriga vidare. Men jag hade tappat helt kontroll och fokus, jag gjorde ett nästan helt hinder men tappa greppet precis i slutet och fick göra straffrunda efter sraffrunda, jag hade inget grepp kvar. Resten av loppet låg jag 2a, En stark tjej som vunnit sparta VM var brutal på hinder så jag fick kuta som ett as. Jag kan tacka alla backar under loppet där var jag överlägsen. Trotts att jag knappt hunnit kuta något sedan skadan för 3veckor sen så kastade jag mig ner för steniga backar och hoppa brutalt ner på fötterna.
200m från Holmenkollen som var sista hindret (målet låg på toppen av hoppet) låg jag 2a men jag viste att ingen är lika stark som jag är uppför backar så steg efter steg tuggade jag förbi henne och passerade som första kvinna över mållinjen hög uppe på Holmenkollen! det var fan en sjuk vinst, och jag var fan så stolt över mig som löpare, gjorde kanske det värsta ocr av alla den dagen. ja jävlar va jag kan kuta! Jag är TOUGHEST! och jag är en VINNARE!
Direkt efter mål gång åkte ICEBUG teamet till västkusten och kutade icebugxperience och det var en befrielse att hänga med mysiga löpare och kuta på ett soligt västkust, samt stannade jag kvar några dagar och jobba med drönare foto/film med icebug. =) kul!
Gött att vara hemma i Åre nu och träna vidare i lugnet.
Icebug: Axel Mendes, Ludvig Werkmäster, Yoie, Siri Englund.
