Jag sover inte, jag springer, på saken. Och så undrar jag – när exakt sprack sömmen?

0
68

Efter målgång på Hässelbyloppet i söndags kände jag mig förbannat nöjd. Och även ovanligt kall.  Men tänkte inte mer på det senare. Just då.

Mer fokus på att äta banan och kexchoklad, dricka kaffe och klappa mig själv på axeln.  Trots sämsta miltid någonsin,  50,51, var jag nämligen löparprinsessan på Hässelby IP. I min värld. Där jag stod i regnet med min medalj. För att jag fixat även kilometer nummer 44-54 under samma vecka med fot och knän och resterande delar av kroppen som bara sa att det var OK. Eller snarare sa ”Fortsätt! Det här är kul!”

img_20161009_145505

Fantastisk känsla. Jag är så glad att jag skyndat försiktigt och att jag också mött en akupunktör som behandlar det som är kvar efter inflammationen i foten.

Och jag är ju inte så van med att mata kilometer som jag gör nu och eftersom jag är nästan galen på att ”lyssna på kroppen” värdesätter jag varje pass. För att de känns bra. Och för att jag vet att så fort de inte känns bra,  då blir det vila! Men nu kändes alltså även asfalt i regn och kyla, som Hässelbyloppet bjöd på, fint.

_20161009_115418

Och loppet- som vanligt superbra arrangerat och härliga funktionärer. Men nej, om jag ska vara ärlig. Jag gillar verkligen inte asfalt! Jag gillar inte att vara lite halvkall när jag står i startfållan.

img-20161009-wa0006

Jag längtar efter att springa i mina vulkanberg. MOTIVATIONSBILD!

_20160627_112224

Så under loppet sysselsatte jag mig med det jag ofta använder min vardagslöpning till. Att rensa huvudet och bearbeta sånt som snurrar runt där. Så tillsammans med Leila K, hon fick peppa mig på repeat runt banan, funderade jag bland annat ut upplägg av kommande veckas  utbildning jag skulle hålla. Och med facit i hand, för nu har jag hållit den, blev upplägget jag kom på i söndags riktigt bra.

Jag brydde mig sådär om tiden, förutom när jag vittrade spurt och passerade sex löpare inne på Hässelby IP. Då! Då vaknade jag till! Och vinkade även åt avsändarna av  ”Heja Marie!”- ropen.

_20161012_182421

(Och det är väl kanske den distraktionen som gör att jag sätter ner foten ovanligt långt bak? För jag brukar landa mer mitt på/fram. Haha, det är så roligt att nörda ner sig i löpteknik.)

Men förutom sista minuterna före mål var det annars alltså mest fokus på känsla och teknik. Och att tänka mig bort från asfalten.

Så det där som sägs om att ”sova på saken” för att få nya infallsvinklar. Jag springer på mina saker. Och jag tycker att det blir väldigt klart och tydligt vad jag ska göra och inte göra. Häftigt att hjärnan och tankarna känns så mycket klarare när jag ökar från gång till löpning. Och att det här med att hamna i ett flow händer varje löppass. Sällan annars.

Kanske därför jag inte heller märkte att ca 25 cm av den viktiga sömmen bak, liksom mitt i, rumpsömmen, på mina löpartights spruckit.

Eller var det för all tigerbalsam jag använt?

Jag försöker hitta förklaringar till hur jag inte kunde märka.

För när jag väl märkte det var det ingen tvekan. Jag gick med ena delen av rumpan helt bar. Jag märkte det när jag i lugn och ro var på väg ut från Hässelby IP, passerade en vattenpöl som det sedan stänkte upp vatten från. Det blev väldigt kallt på huden.

Speciell känsla. Och hur mycket löparprinsessa kände jag mig som då? Bilskjutsen som väntade runt hörnet bland villorna kändes ännu mer uppskattad än vad den gjort innan. Och vägen dit bland löpare och åskådare fick bli vad den blev.  De som såg, de såg. De som inte såg, hoppas jag var fler.

Ikväll ska jag ta mig an 10 km distanslöpning.  Vilat kroppen i två dagar.  Men har inte vilat huvudet. Så jag ska göra det där jag gör så bra – springa på lite saker. Så får vi se om de klarnar. Och om någon mer söm spricker.

Vi hörs!

Marie

 

 

 

Föregående artikelDagens medlem….
Nästa artikelVarför springer vi?
Löparglädje Namn: Marie Wallin Född: 1977 Arbete: Jurist Bor: Stockholm Klubb: Klubblös just nu, förutom SPRINGKLUBBEN såklart! Tränare: Hobbylöpare, men tackar min PT Ferdi Ilkson för att han får mig att använda kroppen rätt generellt och löpteknikspecialisten Fredrik Zillén för att han får mig att använda kroppen rätt i löpning. Favoritsträcka: 21 km, och alltid i någon form av terräng. Roligaste löparminne: Tre stycken! 1) När jag kom 2:a i 10 km bergstrail på Fuerteventura, september 2015, 2) När jag genomförde mitt första bergsmaraton på Lanzarote, november 2016, 3) När jag fixade ULTRAVasan 45 km, augusti 2017. Vill med löpningen: Ha fortsatt roligt, aldrig ha ont och hela tiden utveckla min trailteknik. Ser fram emot: Att få fortsätta springa varje dag. Vardagslöpning, alltså.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här