Krig och Fred

Eskil  

Jag krigade mig igenom mastodontveckan och det verkar som att jag kom ut på andra sidan i någorlunda hyfsat skick. Det var nog som tyngst i fredags, då delade jag upp det på tre pass morgon, middag och kväll. Och nu under helgen fick jag gå upp tidigt och beta av mina tre mil innan frukost för att få ihop logistiken (och undvika magproblem). Men det gick alltså vägen, och jag fick ihop mina tjugoen mil.

Positiva besked från min lökiga app.

Jag vet inte om jag skulle kunna vänja mig vid den här träningsdosen, kanske på lång sikt, men två mil om dagen som jag körde förra veckan skulle jag nog kunna klara om jag ville. Nu den kommande veckan ska jag ta det lite lugnare, och idag är första löpfria dagen på nästan fyra veckor. Medan jag vilar benen på sofflocket tänker jag på Fred som också ska springa Lidingöloppet i år. Vi kapprustar båda två på varsitt håll för att gå under två timmar, likt USA och Sovjetunionen under kalla kriget som slogs om att komma först till månen.

Intagit Kronblomsposition med Under strecket.

Fred jobbar för närvarande i vårt västra grannland på nån gudsförgäten ö och jag har sett framför mig hur han kommer hem efter jobbet, på gränsen till utbränd, och slocknar framför tv:n istället för att orka ut och springa. Han har lagt locket på när det gäller träningen och loggar inte längre sina pass på jogg.se. Men så kom det ett livstecken. Han skulle springa ett lopp, 700 höjdmeter uppför ett fjäll (det är så dom springer i Norge, uppför fjäll). Det var dom vanliga brösttonerna med höga förhoppningar om ära och medaljer, kanske rentav i den allra ädlaste valören. Att Tomas Alsgaard också skulle ställa upp avskräckte på intet vis, det talades snarare om att ta revansch åt Jörgen Brink för gamla oförätter och allt möjligt. Jag var skeptisk. Trodde på magplask. Det blev väl nåt mittemellan: missad pallplats men okej tid. Fortsatt oklart läge kring formen hans. Så frågan kvarstår: vem av oss blir först att sätta sin fot på månen? Jag känner mig i alla fall väldigt mycket som Neil Legstrong om man säger så…

 Dela på Facebook