Fred har anlänt och installerat sig på min bäddsoffa. Att säga att det snackas mycket löpning i lägenheten vore en grov underdrift. Tyvärr är det dock ganska deppiga tongångar i lägret så här två dagar innan start.
För mig tornade mörka moln upp sig på himlen i måndags när jag började känna av något i kroppen, en lätt förkylning typ. Lite bättre nu, men jag har stått över veckans träningspass så här långt och avbokat en planerad massage. Nu hoppas jag på en bra känsla imorgon så att jag hinner springa igång kroppen lite och få med mig en positiv känsla till lördagen. Fred har problem med en stukad fot sen några veckor tillbaka och har som taktik att vila in i det sista för att kunna springa utan smärta.
Vi utgör en sorglig syn tillsammans. Han ständigt vankandes av och an för att känna om svullnaden möjligtvis har förbättras sen senast han kände efter för tjugo minuter sen. Jag med en febertermometer i halsen och pulsklocka på handleden för att övervaka kroppens signaler. Han pratar om att bryta vid Kyrkviken om smärtan hämmar honom. Jag ska försöka hålla ut till Grönstabacken i alla fall. Han är nöjd om han försvarar sin plats i elitledet. Jag är fortfarande missnöjd med allt över 1.59.59. Han snackar redan om nästa års lopp. Jag säger som vanligt: det här är sista gången.
Det är nästan konstig att jag inte är deppigare än vad jag är med tanke på omständigheterna. Kanske är det för att det fortfarande finns hopp om att jag ska hinna bli 100% i tid. Kanske är det Fred som smittar, han har en lite mer tillbakalutad inställning till det här än vad jag har. Jag har ju nämnt Fred förut i den här bloggen och när han nu befinner sig under samma tak vill han med egna ord berätta om tiden efter sommarens vistelse i Norge. Jag lämnar över tangentbordet:
Sista fredagen i augusti lämnade vi så avlägsna lilla Onöya halvägs upp i Norge där jag och J spenderat sommaren. I bagaget hade jag en närmast perfekt träningssommar, hårt, långt, ruffigt med tusentals höjdmeter, jobbet var så att säga gjort. Återstod nu ett 20-tal snabba varv på Galgberget. Men det skulle bli inte bli svårt, tanken på löparstråken genom Halmstads gröna oas i september hade fått mig att längta hem ett bra tag. Vi stannade till i Vilhelmina å jag flög runt kuperade nian ute i Dalasjö på 36 blankt. På kvällen skålade jag med J i poolen på stadshotellet. Nu inget arbete, bara träning.
Sedan stukade jag foten. Det var i Munkedal på måndag morgon. Pang bom från klar himmel i 6:30min tempo rätt pladask och landade ner i gruset. Kände direkt att det va illa. Inget tävling på onsdag i Tylösand och kanske heller inget Lidingö nästan fyra veckor bort. Men hur kunde det hända? Och här på grusvägen efter en sommar näst intill helt utan platt underlag, sån himla oflyt! Linkade hem å lindade, kanske va det inte så farligt.
Nu är jag i Sthlm. På lördag står jag på startlinjen för Lidingöloppet igen. Men foten är inte hundra och jag tror inte på något bra lopp. Sjukgymnast Kicki har gett grönt ljus och tippat 2:10, stukningen bedömde hon som 2/5 där fem är värst. Senast i tisdags kunde vi konstatera mindre svullnad och allt bättre rörlighet. Jag känner också hur stunsen har börjat återkomma, foten hänger inte längre bara med utan försöker även bidra nu, ibland och efter bästa förmåga. Men den inger föga förtroende och Lidingöloppet tar inga fångar, det går inte smyga runt med en halvbra fot på sub 2h. Och att jogga in på 2:45 från led 1A tror jag inte är nått för mig. Därmed återstår endast Eskils förkylning som endaste lilla hopp till seger.
