Maj

Emil H  

Nu har maj flugit förbi. Alla vet nog det men iallafall.

Det verkar finnas ett samförstånd om att maj verkligen gått jättefort, trots tråkigt väder, och jag håller med. Typiskt svenskt: ” Men va fort jag har gått, det känns som att det nyss var april!”

 

Jag har påbörjat rätt många blogginlägg under de sista veckorna men inte hunnit avsluta dem när jag velat och eftersom de varit ganska situationsbaserade har intresset ebbat ut. Men en sammanfatttning för maj tycker jag att jag borde få ihop:

 

Maj för min del har varit tudelad.

Jag har sprungit rätt mycket och fortare än tidigare i år; både sett till antal kilometer i fart och sett till hastighet. Jag är marginellt snabbare som när jag tränade inför omympiskt triathlon med tillhörande fart-träning. Och det känns ju bra, speciellt med tanke på att jag knappt kör fart.

 

På andra sidan myntet var det länge sedan jag tvivlade på min kapacitet som ultralöpare.

Kommer min kropp att hålla? Jag har sista veckorna haft en del känningar från ryggnerver som strålar ner i skinkan och vidare ner i knät. Jag har rörliga diskar och det verkar inte bättre än att de i perioder under löpning så sakteliga rör sig mot nerv-utskotten i ländryggen. Jag hoppas jag kan kontrollera det här problemet under Jättelångt och Vasaloppet…

 

I rena siffror ser det ut såhär under maj:

Antal löpta mil landar på 38.3, varav omkring 9-10 är med halvmaraintensitet eller fortare.

Antalet löpta pass är faktiskt 38, så snittet hamnar på milen. Det är dock inte sanningen, utan pga tidsbrist har jag fått träna i samband med transport till jobbet

 

3-4 km: 13

~5 km:  8

~10 km: 7

~15 km: 5

~20 km: 2

~25 km: 1

~35 km: 2 varav det ena är Aros marathon, Race report här:https://springlfa.se/aros-marathon-race-report/

 

Så 3 pass över 25 km, några halvlånga och en drös kortare pass får ses som klart godkänt.

Sparsamt med gympass, typ 2 bålpass tror jag…

 

 

I skrivande stund vaknar stora delar av löparsverige med träningsvärk från Stockholms gator. Jag följde några löparkompisar under sista timmarna med stor entusiasm: Ronny kämapde sig in på top-100, Elin sprang till sig en sub-4 och Per kämpade sig i mål på en bra tid efter ett kämpigt avslut. Man blir ju lite sugen…

 

Tidigare på dagen hade jag och barnen helat runt min kära fru och hennes kompis på Colour Obsticle Rush i Norrköping, en hoppborgs-hinderbana över 5 km i Himmelstalund. Många glada ansikten även där.

 

Och om några timmar ska jag och dottern heja på sonen som tar sig an Minimarans 2.3 km.

Så mycket löpning från åskådarplats den här helgen.

”Jag tränar för Jättelångt”. Finns inte många sådana tröjor i omlopp.

Det börjar faktiskt närma sig Jättelångt också. 13 dagar kvar till de 68 kilometrarna mellan Grisslehamn och Norrtälje. Jag hoppas hinna blogga lite mer fram dit men i snabba ordalag kan jag avslöja att det blir mindre minuter löpning kommande två veckorna, sista veckan en bra kolhydratsladdning och sista dagarna garanterat en stor portion prestationsångest och nervositet… To be continued.

 

 

 Dela på Facebook