Skriver detta morgonen efter en totalt sömnlös natt pga all koffein man stoppade i sig och brinnande ben men ska försöka få till en rättvis rapport av gårdagens Stockholm marathon.
På lördagen var det äntligen dags och så skönt att få vakna frisk och hel och utvilad. Förberedelserna gick enligt plan och då även vädret skulle bli bra för oss löpare var det upp till mig själv om loppet skulle gå bra.
Var på plats i god tid innan för att slippa stress och var nere på Östermalms IP lite mer än en timme innan. Försökte där lokalisera grabbarna från Maratonlabbet som skulle bilda en grupp för en sluttid på 2:48. Den tiden var kanske lite snabb egentligen för mig men min plan var att gå ut i 4:00 tempo och se hur länge det skulle hålla för att sedan ha lite att falla på när backarna vid slussen mm kom. Väl i startfållan fick jag tag på dom och även några fler så det blir perfekt tänkte jag med en mindre grupp.
Erik Olofsson klarade sedan otroliga 2:46:05! Helt sjukt, stort grattis till dig.
Startskottet gick och jag blev förvånad att det var så pass trångt första km även om man startade i grupp B. De två första km-markeringarna kom väldigt sent vilket var lite stressande men vi rullade på i bra fart.
Första lilla motståndet jag kände av var utför Inedalsgatan efter fyra km som var brantare än vad jag trott men sedan rullade det på bra till min första sträcka jag hade lite respekt för nämligen backen Karlavägen. Den visade sig kännas hur lätt som helst och jag tror vi klockade den under 4:00. I ingången där fick jag även min första langningsflaska och supporterboost när min dotter, hennes kompis samt pappa stod och hejade, stort tack för det Elsa, Ellie och Stefan. Hade med mig åtta gel och skulle få langning på fyra ställen men hade beräknat att gelen skulle räcka och flaskorna med sportdryck var en bonus.
En liten stund senare passerar vi Sveriges Radio och nerförsbacken ut mot Djurgården och börjar då känna att det börjar göra ont i låren lite grann. Då jag i princip aldrig har haft de problemen blev jag lite orolig. Farten var kanske lite hög då vi låg redan här mer än minuten under 4:00 tempo men bestämde mig för att gå med till åtminstone 21,1 km och sedan se hur det kändes.
Halvan passerades lite väl snabba 1:22:55 och vid en vattenstation på Strandvägen började gruppen jag låg i glida ifrån. Höll i hyfsat fram till backen vid slussen men utför ner mot finlandsfärjorna kändes låren helt rökta och längst med Stadsgårdskajen var det inga muntra miner och när det sedan kommer en backe till när man svänger tillbaka mot söder var det tufft. Trots att benen och låren var rejält slitna passerade jag ändå 30 km under två timmar och då kände jag att tre timmar ska vara lugnt även om jag kroknar rejält. Backarna på söder och Västerbron drog ner farten rejält och sällan har jag känt mig så yxig i min löpning.
Drog en sista gel vid 35 km och tänkte att det kan nog bli en tid under 2:55 om jag hänger i. Efter stadshuset är känslan ok och tar sedan lite cola vid stationen där men skummig ljummen cola var inte det jag drömt om och den får spottas ut direkt. Efter att ha haft lite tro att det ska gå hela vägen kommer nu väggen inom loppet av några hundra meter och plötsligt är det som att jag måste gå och tänker att jag aldrig kommer gå i mål. Stapplar vidare en liten bit och som tur är släpper det värsta och jag kan fortsätta allt medans huvudräkningen pågår.
Uppför Karlavägen en andra gång passerar klockan 5:20/km under en stund men kämpar på och lyckas hitta lite fart inför målgång och tar mig precis under 2:54. Blir passerad på upploppet av Staffan Dahlgren som gjorde ett kanonlopp och plockade över 2:30 min sista sex km på mig, lite olika lopp kan man lugnt säga att vi gjorde.
Aldrig under alla år jag cyklat eller löpt har jag haft så ont i benen, t.o.m Lidingöloppet har känts bättre.
Nöjd ändå med mitt första marathon men känner verkligen inget sug ett ett nytt nu iaf.
I övrigt då? Jo vilken fest och vilken publik, helt galet kul med så mycket folk ute. En verkligen otrolig upplevelse även om benen inte höll med mig.
