Tillbringar sedan några dagar tillbaka min tid i Nerja några mil öster om Malaga på den spanska solskusten. Där kan man göra mycket saker, men jag föredrar att slappa, träna och äta grym mat. De första dagarna här har bjudit med ett perfekt träningsväder med kring 18 grader och en klarblå himmel. Sedan att det till skillnad från Atlantöarna är vindstilla är ju en ännu större fröjd. De första dagarnas träning fortsatte flyta på i rätt bra fart, precis som det gjort några veckor gjort på hemmaplan. Där några riktigt bra mängdveckor har plöjts av med en tillräckligt hög ”mileage”. Självklart kunde kvalitén ibland vara högre men varför gräva ner sig i det icke perfekta.
Varmt och fint mot husväggen.
Efter några dagar här nere i värmen skulle jag ta en topptur upp mot Pico Cielo. Startade vid 300mh och 75minuter senare och en hel del misärlöpning var jag uppe på toppen strax över 1500m. Märkte en bit upp i klättringen att jag slutades att svettas, men sköt det åt sidan och fortsatte. Uppe på toppen fick jag någon dl vatten av en spanjor och försökte fråga var stigen gick ner som jag skulle med. Något med förklaringen gick sådär och efter 20 minuter springande upp och ner på den vrålbranta sluttningen bland rosmarin och andra taggiga buskar beslutade jag mig för att klättra upp till stigen jag kom upp med och ta den ner också. Det rullade på hyfsat, men uppåt 2h började jag känna mig riktigt sliten, inte sliten som jag brukar bli muskulärt utan mer bara satans trött. Insåg efter ett tag att jag höll på att gå tom. Sicken skit tanken dök upp men kämpade mig hem i något som kändes som en forcering. Självklart var det ingen forcering utan farten var strax långsammare än motionärsfart. Det blev inget mer pass denna dag, däremot 4l vatten och inget toabesök krävdes efter detta. Jag levde med tron att vägga, var något som tillhörde ungdomen till att man växte ifrån det, men så kanske det inte är då.
Berg är fina båda på håll och nära. Just detta berg är av lägre modell, men självklart ändå dödat.
Dagen efter trodde jag på kaoskropp, men den var rätt fin och jag kunde köra på som vanligt igen. Ett två timmars kördes på förmiddagen där sista 40min gick i princip på max, då jag blev lite oväntat sen till familjesamlingen (jag trodde det skulle ta 85min att springa de tuffa 18kmarna). Inga problem tanken dök självklart upp då efter det passet. Jag är superman trots allt, klarar tom en vätskeväggning och bara kan köra på. Den tanken slogs bort dagen efter det, som började med en lugn morgonjogg för att införskaffa tårtdetaljer till planerade 2-årskalaset. Det visade sig bli en dag från helvete. Efter morgonjoggen höll jag mig lugn hela dagen, men kände något växande i magen. Tänkte att det bara var för mycket sprutgrädde och ”Dulce de Leche” som smet ner under frukosten. På kvällen testade jag att jogga lite, men vände efter en minut och resten av kvällen fick ägnas åt inverterad ätning. Självklart drabbades jag även denna semester och de två andra som äter samma saker klarade sig fint. Detta kostade ännu en dag i sängen innan jag åter idag kunde prestera lite löpning igen. Dock löpning där fokus fick bli att försöka att inte ta världsmästartiteln i sura uppstötningar. Något som dock misslyckades.
Det ska inte bara springas. Det ska lekas också. Alltså ingår bland annat att bygga stenhögar på bergsparkeringen och skapa sandfigurer i längdhoppsgropen på Nerja friidrottsarena.
Så sammanfattningsvis, när allt går bra vänta bara och se för snart kommer det gå åt helvete!
