När jag springer på Månen – följ med en halvmara!

0
73

Har du varit på Månen? Nä, inte jag heller. Så jag ljög i rubriken. Men så nära det går tror jag.

Hur skulle du annars beskriva det här landskapet?

DSC_1250 Som fyra nyanser av brunt, kanske? Det går också, även om det då mest blir en referens till en viss film istället..haha. Hur som helst, förra måndagen. Mitt på dagen. 11.20 för att vara exakt. Jag bestämde mig för att göra ett genrep på Månen, där jag var då (eller OK då, på Fuerteventura), inför maran som ju också kommer vara på Månen (Lanzarote). _20160822_170339 ”Springa nu? Det är ju över 30 grader i skuggan.”

”Ja, springa nu!”

Med en liter utspädd Enervit och två elektrolytbrustabletter av starkare sort i min Camelbak. Och med en längtan.

Det var den 12 juni sedan sist. Som jag sprang en halvmara alltså. Det var Stockholm Trail och då överraskade jag mig själv med en pigg känsla in i mål och en artonde plats bland damerna. Och för mig som ren amatör är det något jag är väldigt nöjd med. Men sedan dess har ju foten stökat och jag har inte vågat mig på något längre pass.

Men förra måndagen kunde jag inte stå emot bergen mer.

_20160702_062656

Och med en fot som inte längre gör ont och med vetskap om att magnetkameran visade en frisk fot (hur fasen kunde det göra så ont när det inte syntes något alls?) och att mitt ”nya maraton” inte är förrän den 19 november. Med vetskap om detta vågade jag ta mig an bergen igen.

Jag börjar sakta. Knappt ett moln. Riktigt varmt. Sådär så att luften dallrar. Inte en vindpust i början av spåret. Jag tar det spår jag känner till väl; till att börja med. Vulkanbergen skyddar från de starka vindarna just där. Så det är tyst. _20160823_170546 Hör bara mina steg i det torra gruset. Min ännu så länge lugna andhämtning. Och vätskan i min Camelbak. Kluck, kluck, kluck. Annars tyst, tyst. I huvudet tomt. Kroppen i ett med rörelsen. Jag ser mina händer, mitt glada röda nagellack. Skänker Fredrik Zillén en tanke. Börjar för en stund att tänka på tekniken; de silverfärgade hakarna, mitt turkosa whiplash-bubbel och magneterna under skorna. Ler åt metaforerna och känner mig glad och stark. Fy fasen vad jag gillar det här! Så faller jag in i min ”zone” igen och slappnar av i käkarna. Ler inombords istället. Här stör inget. Inget kommer åt mig här. I gruset bland bergen på Månen.

Sedan klättrar stigen uppåt, uppåt. Fortsatt olika nyanser av brunt.  I kontrast mot den blå himlen. Vackert? Ja.

_20160823_170305

Efter hand blir vinden närvarande. Min skärmkeps sitter kvar. Hårsnodden. Hårnålarna. Men min Camelbak får vinden tag i; och i den starka sidovinden blåser den snett åt vänster. Trots att den sitter så tight, tight. Jag kommer att tänka på min intervju i World’s Marathons där jag sa att det inte var hettan och solen som jag var oroad för inför mitt maraton, utan de starka vindarna. Det stämmer. Nu är det inte tyst längre. Min andhämtning hörs. Det är en ansträngning att ta höjdmeter i denna värme. Och i stark sidovind. Några fåglar hörs också. Och en nyfiken jordekorre som säkert hört mig i sin håla och nu vill kolla vem som stör.

Gäller bara att inte tappa känslan i stegen nu. Hålla i frekvensen och inte bli störd av vinden och att det i delar av uppförsbacken bara är löst rullgrus med stora och oregelbundna stenar. Lätt att stå på näsan om jag inte är koncentrerad. Och likadant när det sedan bär nedför ett litet tag.

DSC_2379 (1)

Trailtekniken här blir inte densamma som hemma i Sverige. Och det är det jag gillar! Det är unikt och det är svårt. Det utmanar mig och det får mig att utvecklas. Fysiskt och mentalt. Min PT:s ord kommer till mig: ”Jag ska göra dig bullet proof!” Men så himla kaxig är jag inte i detta rullgrus och det blir inga 3,30 i fart nedför, som jag kan fixa hemma.

Har jag ramlat i dessa berg? Ja. Och det gör svinont. Stenarna är vassa, det är svårt att få fäste igen när du väl tappat det – och det blir blod och det blir kvar ärr på höger knä. (Men det var det värt – jag kom ju trea i det loppet!) Så – det blir inte så mycket tankar när jag springer här; det blir känslan av att försöka bli ett med underlaget istället. Det ibland förrädiska underlaget. Så det som kommer in och ”stör” blir i princip bara min Garmin som markerar kilometer. Men det stör inte. Det blir mer som ett glatt och peppande ”heja” mitt i månlandskapet. Och så pip efter pip efter pip – heja, heja, go, go. go! Uppför och nerför. Naturupplevelser i det bruna. Getter.

Så fördriver jag tiden denna måndag. Vid pip nummer 21 stannar jag. Inte för att jag inte vill mer. Inte för att jag är trött. Inte för att det gör ont. Utan för att jag har bestämt mig för att en halvmara får räcka. Just detta pass.

Och här blir det STOPP! Uppe vid en klippkant vid Atlanten. Så fint!

Och jag är så glad. Tro mig. Inte ont i varken fot eller knäna. Inte känslan av att jag håller på att dö eller så heller! Och! Tiden? Tiden? Klart man blir nyfiken på tiden för det här.

_20160827_200411 (1)

Sedan joggar jag tillbaka till hotellet, fotar några av de bilder jag haft med i detta inlägg och är glad. Hurra! Är jag tillbaka igen? Har jag fått tillbaka känslan efter förra veckans antiklimax med inställda maran? Efter allt fotstrul? Efter mitt vakuum? Kan jag ladda om till mitt ”nya maraton” nu? Det verkar inte bättre!

Väl tillbaka på Plaza Rambla; pustar ut ordentligt – halsar en liter kallt vatten och en halvliter Coca-cola. Samtidigt typ. Och nu känner jag verkligen hur varmt det är. Kollar termometern. I skuggan 31,5 grader.

Men gud, människa, varför har du så mycket kläder på dig då?

Just för att det gör så förbannat ont att ramla i bergen och för att det inte är kul att se ner på blodiga knän om det händer har jag valt att vara heltäckt under min mara. Det är SKINS och Gococo som ska hjälpa mig framåt har jag tänkt. Varmt? Ja, det är det. JÄTTE! Men bara att tänka bort. Det blev ett hett och bra pass. Ett bra genrep! Tack för att du följde med mig. Och du, tack för all pepp jag fått sedan mitt senaste inlägg; det betyder mycket att få ska du veta!

DSC_1102

Och, min insamling till Cancerfonden är nu uppdaterad och här är länken om du vill heja på där också. Tack för det med!

https://www.cancerfonden.se/insamlingar/42-195-meter-haria-extreme-trail-marathon

Vi hörs!

 

Föregående artikelDagens medlem…
Nästa artikelSpring i Örebro..
Löparglädje Namn: Marie Wallin Född: 1977 Arbete: Jurist Bor: Stockholm Klubb: Klubblös just nu, förutom SPRINGKLUBBEN såklart! Tränare: Hobbylöpare, men tackar min PT Ferdi Ilkson för att han får mig att använda kroppen rätt generellt och löpteknikspecialisten Fredrik Zillén för att han får mig att använda kroppen rätt i löpning. Favoritsträcka: 21 km, och alltid i någon form av terräng. Roligaste löparminne: Tre stycken! 1) När jag kom 2:a i 10 km bergstrail på Fuerteventura, september 2015, 2) När jag genomförde mitt första bergsmaraton på Lanzarote, november 2016, 3) När jag fixade ULTRAVasan 45 km, augusti 2017. Vill med löpningen: Ha fortsatt roligt, aldrig ha ont och hela tiden utveckla min trailteknik. Ser fram emot: Att få fortsätta springa varje dag. Vardagslöpning, alltså.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här