Nej, det är ingen som dött. Men mitt maraton har ställts in!

0
66

Förra onsdagen hörde en bekant sedan flera år av sig på Facebook genom att lägga till mig som vän. Vi har inte setts eller hörts på ett bra tag och ganska snart kom vi in i en chat om semester och resor och jag skrev glatt att jag snart är på väg till Fuerteventura – igen – för att träna inför mitt kommande bergsmaraton där i september. Innan dess hade vi väl också kommit fram till att det enda man vet om livet är att det aldrig blir som man tänkt. Typ.

Just när jag ska svara honom på hans fråga om jag brukar springa så långt som maraton och göra den typen av träning får jag ett samtal från min kompis som arbetar som instruktör på Playitas Resort; där målgången för maran ska vara.

”Have you heard? They have cancelled Coast2Coast!” Hans röst och hans ord. Nej, det var inget dödsbud av nära anhörig jag fick – men det var ett bud om att min satsning sedan mitten av januari hade dött.

Nej, jag hade inte hört något. Vaddå inställt?

Mitt race. Min satsning. Mitt välgörenhetslopp till Cancerfonden. Mitt tränings-allt och anledningen till alla resor till Fuerteventura. Anledningen till alla satsade pengar. Det som jag levt med under hela 2016. Borta. Väck. Ja, dött.

Jag minns inte hur vi avslutade samtalet riktigt. Men jag vet att den lunchtimmen blev väldigt konstig. Och tillbaka på jobbet igen, själv på rummet, då kom tårarna. Mitt i det ett samtal från en bekant. ”Är det någon som dött, eller?”

”Nej, det är ingen som dött, men mitt maraton har ställts in!”

Får man inte vara ledsen annat än vid dödsfall? Måste jag jämföra mig med alla flyktingar i Europa? Eller med misshandlade kvinnor i destruktiva förhållanden? Eller får jag vara ledsen över att mitt träningsmål och min drivkraft sedan mer än ett halvår försvann? Jag reagerade i alla fall med att bli väldigt ledsen. Alldeles oavsett att jag visste att det kunde klassas som ett lyxproblem och en världslig sak. För mig var det väldigt tungt för en vecka sedan.

Och jag avbokade snabbt kvällens väntande PT-pass. Vad fasen skulle jag få motivation till att träna bålstabilitet från? Visst hade det varit fint att träffa min PT, som är ett bra stöd i mycket, men inte på ett gym mitt i Stockholm kokandes av energi och hög musik. Och jag avbokade även fredagens PT-pass och måndagens. Och även kommande teknikpass med Fredrik Zillén. Köpte massa chips. Massa. Och åt. Orkade inte ha sällskap av någon annan än min hund. Hade vänner på telefon men ville inte träffa någon. Jag vägde även 180 kg den kvällen. Aldrig varit så tung i kroppen.

Merparten av mina vänner och mina bekanta, visade det sig senare, tyckte visst att jag ”fick” vara ledsen. Att det bara är sunt och bra att reagera. Att det vore konstigt annars. Och då fick jag en styrka av det. Men samtidigt var jag svagare än på länge.

Parallellt blev jag också förbannad. Mailade tävlingsledningen. Vad höll de på med? Ännu idag, en vecka och en dag senare, har de fortfarande inte svarat mig. Coast2Coast på Fuerteventura har kört strutsen.

Playitas Resort, delarrangörer i detta, har dock agerat. Bett om ursäkt – även å Coast2Coast:s vägnar, även om de senare är en extern aktör – och gjort allt vad de kunnat för att förklara. Men förklaringen verkar inte riktigt finnas, så jag är inte alls nöjd med att svaret på min fråga varför fortfarande är öppet. Jag kan dock som sagt konstatera, med en veckas perspektiv, att Playitas har gjort vad de kunnat mot mig. Och jag vet det med säkerhet för att jag återigen är på Playitas nu – här en vecka igen endast för att träna för Coast2Coas, var tanken – och de har agerat så professionellt de bara kan.

Och jag älskar ju stället. Att sitta såhär på balkongen och skriva som nu, onsdagkväll, och känna värmen och se Atlanten.

_20160817_214536

Att känna till allt och även människorna här. Idel bekanta ansikten. Att känna mig glad och trygg och som hemma i all träning. Skulle jag genomföra ett bergsmaraton; klart att jag skulle göra det här! Och så ställs det in.

Och tillbaka till det, till min tappade dröm. Alla timmar. Alla inlägg på Instagram #ihaveaseptemberdream #motmittseptembermål. Alla insamlade kronor till Cancerfonden. Min förväntan. Min satsning. Mitt roliga, fantastiska och underbara hobbyprojekt. Borta!

Eller?

Tack vare förståelse och tack vare meddelanden från likasinnade. Kollegor som vänner som klubbkompisar i Norra Stockholm Endurance. Och alla chips.  Tack vare det och en drivkraft, en ilska. ”Den där tävlingsledningen ska FAN inte få förstöra min satsning!” ”Jag ska FAN få visa vad jag går för – i hettan, i vulkanbergen, i vindarna.” ”Jag ska FAN hitta ett annat lopp!”

Och så kom hemsidan www.hariaextreme.com upp framför mig. Ett bergsmaraton på Fuerteventuras grannö Lanzarote. Även det i vulkanberg. Med höjdmeter. Med hetta och vindar. I år. I höst.

_20160813_140447

 

Den 19 november – på Elisabethdagen. Min namnsdag. Jag såg deras promotion-video. Såld direkt. Verkade superhett på hemsidan och snart fulltecknat. Jag anmälde mig!

_20160817_214554

 

Kom sedan på att jag måste hitta flygresa och boende. Och få ledigt från jobbet. I den ordningen, helt ärligt. Men ivern i att hitta något som ersatte Coast2Coast var så stark. ”Du ska hitta något riktigt häftigt igen, inte något vanligt Lidingölopp” typ så formulerade en vän sig- och jag kände likadant. Och jag hittade Haria Extreme.

Men sedan en vecka är det lite paus i träningen. För att orka ladda om och ladda nytt. Få tillbaka glädjen.

_20160817_214612
”Pause” av Cherrie Eklund, Cherrie Coutts Photography

Till dess att jag kom hit till Playitas igen igår. Det här efter ett spinningpass idag. Helt slut och svettig. 29 grader i skuggan här nu.

_20160817_214518

 Så om det var något ställe som kunde locka fram träningsglädjen igen – ja, då var det mitt kära Playitas.

Så det är sakta, sakta Game on igen! Instagram ska få nya inlägg under #ihaveanovemberdream #motmittnovermbermål. Och jag lyckades inte stänga min insamling till Cancerfonden (jag och teknik) så det går fortfarande att fylla på de 7.200 kronor jag hittills lyckats få in. Och ja, jag ska ändra namnet och texten…

https://www.cancerfonden.se/insamlingar/42-195-meter-coast2coast-trailrunning-challenge

Och så foten – den är verkligen på rätt väg nu. Och i och med det här får den ytterligare tid att återhämta sig.

Kanske var det någon s k mening? Jag får som sagt lite mer tid. NovemberSverige är härligare att lämna än septemberSverige – och boendet som mina kära föräldrar lyckats nosa rätt på i den pittoreska fiskebyn Arrieta (närmaste kuststaden till Haria, där loppet går) – det verkar fantastiskt. Helt fantastiskt. Och pappa, som kan spanska, ringde och pratade med hotellet igår och fick bekräftat att vi kommer ha det såhär. En ny uppladdnings-vy till racet._20160814_133124

För mina föräldrar skulle ju varit med i september; och stå vid mål. Det var också en del i detta; att de skulle vara med. Vid min första mara. Som de stöttat mig. Och nu kommer de vara det på Lanzarote också.

Ett annat lopp. En annan ö. En annan månad.

OM jag kommer i mål. Jag tar inget för givet. Som sagt, det enda man vet om livet är att det inte blir som man tänkt. Men jag ska FAN göra allt för att komma i mål. För att svära för fjärde gången i detta inlägg. Men ilskan och alla svordomar jag hade i huvudet blev till slut drivkraften i detta. Orkade inte vara något offer. Orkade inte bara gråta och tycka att det var orättvist. Inledningsvis, jo. Men inte sedan.

Så nu har jag ett nytt mäktigt mål. Jag har fått min träningsglädje åter. Resan till Playitas nu känns rätt. Trots att det för en vecka sedan var det sista stället på jorden jag ville till. Men det blev till och med 2 km glädje i bergen i går; i hettan i solen och vindarna med nya trailskor och en fot som skrattade i rullgruset. Det kändes bra och glatt och fint igen.

Så jag fick tänka om. Tänka nytt. Mitt maraton kommer inte äga rum i ”mina” berg. Det kommer inte att ske med målgång på mitt älskade Playitas.

_20160107_203844

 Men det kanske blir bättre på något sätt? När jag blickar tillbaka sedan. Vem vet?

Jag sitter i all fall här nu och firar 10:e gången på stället med både träningsglädje och löparglädje. Och med ytterligare en variabel i min maratonplanering; att loppet, själva målet, kan ställas in. Den hade jag inte med från början, kan jag säga.

Och jag kommer att kämpa på. Jag kommer fortsätta skriva om det här. Jag kommer fortsätta dokumentera. Ha roligt. Och förhoppningsvis fortsätta inspirera andra att sätta upp mål och jobba mot dem – i medvind och motvind. Jag har även fått veta att intervjun med World’s Marathons med mig om min maratonsatsning nu finns online. Läs gärna på

https://worldsmarathons.com/article/from-beginner-runner-to-elite-marathoner

Vi hörs och tack för att även du förhoppningsvis tycker att det var OK av mig att gråta massor, trots att ingen dött!

 

 

Föregående artikelDagens medlem…
Nästa artikelDagens medlem…
Löparglädje Namn: Marie Wallin Född: 1977 Arbete: Jurist Bor: Stockholm Klubb: Klubblös just nu, förutom SPRINGKLUBBEN såklart! Tränare: Hobbylöpare, men tackar min PT Ferdi Ilkson för att han får mig att använda kroppen rätt generellt och löpteknikspecialisten Fredrik Zillén för att han får mig att använda kroppen rätt i löpning. Favoritsträcka: 21 km, och alltid i någon form av terräng. Roligaste löparminne: Tre stycken! 1) När jag kom 2:a i 10 km bergstrail på Fuerteventura, september 2015, 2) När jag genomförde mitt första bergsmaraton på Lanzarote, november 2016, 3) När jag fixade ULTRAVasan 45 km, augusti 2017. Vill med löpningen: Ha fortsatt roligt, aldrig ha ont och hela tiden utveckla min trailteknik. Ser fram emot: Att få fortsätta springa varje dag. Vardagslöpning, alltså.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här