Patrik Merup: Kärleken till löpningen består

0
203

Jag har ägnat ett liv åt att springa. Jag har bott på olika platser, haft olika jobb, varit ungkarl, varit småbarnspappa, är tonårsfarsa, men jag har alltid sprungit. Jag har sprungit när jag varit nedstämd eller bekymrad. Jag har sprungit när jag har varit glad och lycklig. Regn, sol, snöstorm – jag har sprungit!

Merup

Löpning är den röda tråden i mitt liv. Min pappa introducerade mig för löpning, och sedan Lasse Virén vann OS-guld 1972 så har jag sprungit.

Varför blev det så här? Vad finns det för bakomliggande drivkrafter till detta… detta tillstånd?

I början var det sociala en stark drivkraft. Alla dessa kvällar med klubbkompisarna vid klubbstugan med intervallträning på gärdet i skogen och nedjogg på elljusspåret. Därefter dusch och ombyte som tog längre tid än träningen. Det omedvetna huvudsyftet var det sociala. Löpningen var bara ett medel.

Så småningom kom drivkraften mer att handla om prestation. Till att börja med var det personligt rekord som gällde, vilket är ett väldigt sympatiskt drag med löpning – de som slår personligt rekord är hjältar. Vi var inte så fixerade vid vem som var bäst utan det var själva förbättringen som var det intressanta. Sedan blev det mer och mer tävlande och drivkraften blev tider och placeringar, man ville undersöka hur långt man kunde nå, hur bra man kunde bli.

”Omedvetet försökte vi förstå vilka vi var”

 Jag fick förmånen att uppleva ett par år med internationellt tävlande. Det gav mig en intressant inblick i en värld som var väldigt extrem, väldigt spännande och väldigt ytlig. Det var också en värld som fokuserade kring något väldigt centralt för människor – det existentiella. Omedvetet försökte vi förstå vilka vi var och vi försökte hitta eller skapa den identitet vi önskade.

patrikmerup

Då som nu är det en fantastisk känsla att, oavsett vilken nivå man befinner sig på, träna och faktiskt förbättra sig. Förr var det viktiga att bortse från distraktioner för att i stället springa så ofta, så långt och så fort som möjligt. Numera ligger svårigheten mest i att tygla sin iver så att man inte blir skadad.

Drivkrafter och ambitioner må ändras men kärleken till löpningen består. Visst tenderar passen att bli kortare och långsammare, men att en tidig sommarmorgon snöra på sig löparskorna och lufsa ut i skogen när naturen vaknar och känna att ben och blodomlopp svarar när man trycker på – det är fantastiskt!

Man behöver inte krångla till det eller nödvändigtvis förstå. Det räcker med att konstatera att det är en obeskrivlig känsla väl värd att ägna ett liv åt!

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här