Olika race med olika förutsättningar

Redaktören har ordet  

Snart en månad sedan senaste blogginlägget. Det har varit svårt att hitta skrivarinspiration efter att ha vunnit en brödrost i Påsksmällen. Den upplevelsen är svår att övertrumfa.

Det har blivit oväntat många lopp. Första Albogavarvet har avverkats. Tuff terränglöpning fem kilometer på 19.31. Talangen Hjortmark tog revansch på mig efter nesan i Grytsloppet. På upploppet skrek hans släktingar ut pengar i belöning om han slog mig. Kul!

IMG_0154

Grönroos tar sina första vingliga meter på segwayn.

12909453_987228891314524_3811195782398550631_o

Gänget och jag efter målgången i Prag.

12901392_987347884635958_1971520629480071928_o

Skönt i solen med Thomas, Johanna och Markus.

Jag har också varit i Prag och kutat en halvmara. Inte så smart att starta med en förkylning i kroppen, men så länge inte hjärtmuskeln sa ifrån så tänkte jag att det inte kunde vara så farligt. Mötte de bästa några gånger under loppet, sjukt att inse vilken fart de håller. Herrvinnaren i mål på 59.20.

Ville inget annat än bryta efter att bansträckningen letade sig tillbaka till start-och målområdet efter en mil som jag passerade på drygt 40 minuter. Kämpade mig ändå till mål på låga1.28. Mindre än fem minuter från perset, vilket ändå kändes okej med tanke på omständigheterna.

IMG_0171

John Lennon Wall i Prag.

Paret Thomas Wiik och Johanna Eriksson, från Motala, och min vapendragare Markus Grönroos gjorde sedan Prag i den värmande vårsolen. Dagen efter loppet hyrde Markus och jag varsin segway med tillhörande guide och for fram och tillbaka i två timmar. Mycket intressant.

IMG_0167

Någon dricker vatten vid suspekt staty i Prag.

IMG_0166

Kungarna av segway.

Spontant åkte en annan vapendragare, Stefan Fransson, och jag till Närke för Örebro AIK Halvmaraton där vi kutade milloppet. Vi kom dit 30 minuter innan start och hann med andan i halsen efteranmäla oss, byta om, värma upp och gå på muggen innan det var dags för start.

IMG_0190

Fransson och jag i Örebro.

Öppnade som vanligt alldeles för hårt, axel mot axel med Thomas Wiik som återigen var på plats med sin Johanna. 3.32 på första kilometern var förstås på tok för snabbt och något jag funderade på mellan kilometer sex och sju som gick på 3.57. Lyckades ändå hålla ihop det hyggligt även om jag inte hade en chans att hänga på Johanna när hon susade förbi mig vid åtta kilometer. I mål på 38.43. Sprang och hämtade kameran för att fota halvmaratonlöparna. Trodde Abraham Adhanom skulle stanna när han såg mig med en kilometer kvar. Han log, vinkade och skrattade glatt innan han sprang i mål på låga 1.06. Skapligt.

En lördag i april stod vi på stan och marknadsförde Atea Norrköpings Stadslopp. Det var väldigt intressant och många händelser och samtal under mina två timmar med utdelande av inbjudningar. Hann både uppleva en narkotikauppgörelse och få beröm för mina vackra ögon av en 45-årig man från Balkan.

IMG_0198

Marknadsföring av världens bästa lopp i världens bästa stad. Tummen och Ingo möter Norrköpingsborna.

I onsdags var det dags för DM på bana 5 000 meter. Målsättningen var att springa under 18 minuter. Det borde gå.

Men formen är inte riktigt där den ska vara. Öppnade på 3.34, klubbkompisen Filipsson som jag tänkt hänga på startade på 3.22.

Hade möjlighet att hänga på bra klungor, men orkade inte. Sprang jämnt och snittade 3.40 min/km fram till 18.15 och en tredjeplats i M 45. Inte så bra som jag hade hoppats, men helt okej.

Grip

Syns redan här att nummer 312 kommer att springa 30 sekunder snabbare än löparen med nummer 237.

Helgen som har varit var tänkt att ägnas åt helt andra aktiviteter än löpning. Den började verkligen så. Ett av mina största favoritband, engelska Magnum, spelade på Kulturhuset i Örebro. Jag och vännen Rickard stämplade in tidigt på hotellet för en stunds musiklyssnade och finesser för att komma i fin form tills konserten startade.

Det lyckades vi bra med. Konserten var i mitt tycke helt enorm, med grym version av ”Kingdom of madness”. Efter två timmars hoppande och klappande längst framme vid scenen bar det ut i Örebronatten.

Kompassen kan inte ha varit helt rätt inställd. Till slut hamnade vi på ett ställe som taget ur en Quentin Tarantino-film. Jag väntade bara på att alla skulle förvandlas till vampyrer, det hade nästan varit bättre. Det fanns verkligen ingen Selma Hayek som dansade på scenen i den här versionen.

Vi var klart yngst och nyktrast. Trubaduren skanderade Eddie Meduzas ”Punkjävlar” och alla skrållade med samtidigt som några 65-plussare med alltför hög promillegrad försökte sig på en slags dans.

Efter den bisarra upplevelsen som toppades av när en liten vithårig tant med glasögon tyckte att vi skulle tillbringa natten i hennes vård så drog vi en taxi hem till hotellet. Det kändes väldigt tryggt och bra.

Jag hade haft det i bakhuvudet hela tiden. Det arrangerades ett stadslopp i Kumla dagen efter. Bara 20 minuters resa från Örebro och på vägen hem.

Vaknade och kände mig inte starkast i världen. Men efter att ha fått i mig oväntat mycket frukost så tändes hoppet. Jag testar.

DSC_4634

Uppvärmning med sega ben. Foto: Rickard Edenholm

Jag bestämde mig för fem kilometer. De första 500 meterna på uppvärmningen var orimligt tunga, sedan lättade det något.

Starten gick och några kids drog iväg som om det gällde ett sprintlopp. Fångade in dem efter 400 meter, men en av dem höll avståndet. Öppnade första kilometern på 3.39 vilket kändes fint. Bansträckningen var trevlig, om än lite knixig här och var. Gamle storlöparen Markku Jäsperi kom ifatt mig vid två kilometer och tog sikte på ettan. Jag försökte följa, men fick snabbt ge mig. Jag hamnade helt ensam. För långt upp till de två framför mig och helt tomt bakom mig.

DSC_4643

Fin start i Kumla. Foto: Rickard Edenholm

DSC_4674

Publikens jubel visste inga gränser när jag kom in på upploppet som trea. Foto: Rickard Edenholm

DSC_4678

Hyfsat skönt att vara framme i mål efter 19 minuters löpning. Foto: Rickard Edenholm

Efter att ha passerat idylliska Kumlasjön, Sveriges minsta sjö, eller? så kom man ut på ett fält där blåsten tog i rejält. Vidare ut på en grusgång där det inte var helt enkelt att hitta bra fäste. På slutet började det dessutom att hagla lite sådär lagom skönt. Nåja, i mål som trea med 19.01. Det är knappt jag törs skriva det och inget som jag rekommenderar eller tänker göra om. Men det var min debut som bakislöpare och jag överlevde även det.

 Dela på Facebook