Det har kommit grus i maskineriet: en häl har knorrat lite sen slutet av sommaren (tänkte jag skriva men sommaren pågår ju för fullt fortfarande och hälen har knorrat i två månader nu). Tycker att jag höll mig i skinnet och inte gjorde nåt särskilt för att förtjäna det, men jag avslutade ett pass med några tvåhundringar och det är jag tydligen för gammal för. Det är nog där skon klämmer. Bokstavligt talat alltså. Jag säger inte att det var spikskornas fel men dom ligger ute till försäljning nu för vår relation har fått sig en allvarlig törn och jag tror inte att jag kommer kunna lite på dom igen.

Min egen diagnos lyder svullen slemsäck i hälen och ingen av dom två proffs som jag har besökt har kommit med några större invändningar mot den gissningen. Först gick jag till en kiropraktor. Tror inte att jag har varit hos nån sån tidigare men jag fick alla mina fördomar bekräftade. Följande dialog utspelade sig när jag kom dit:
– Hur var det här då?
– Jag har ont i hälen.
– Okej, ta av dig kläderna så ska jag knäcka ryggen på dig.
KNAK
– Aj!
– Så där nu ser det bättre ut, hör av dig om en vecka igen.
Min mun lovade att göra det men min rygg och min häl snackade ihop sig och tvingade mina fingrar att boka en tid hos en naprapat istället. Han gav mig lite tips och trix men rekommenderade framför allt operation. En idé som jag själv redan var inne på.
Det är ju alltid riskabelt att börja skära i saker. Kirurgiska ingrepp kan gå fel och är irreversibla. Men nu kändes det som det enda rätta. Speciellt eftersom jag har läst att det här är en käpphäst för Rune Larsson och att han rekommenderar samma sak; han har gjort det massvis av gånger själv och tipsar om hur man bäst går till väga. Och jag har ju verktygen som behövs, framförallt en vass kniv och en tång. Bara att lägga en tidning på köksbordet och sätta igång.
Det känns konstigt att skära sönder ett par nästan nya skor (så jag provade först på några gamla) och dessutom är det inte helt lätt. Målet är att få bort den hårda hälkappan som, visade det sig, förvånansvärt många skor har, nästa alla mina par. Den är fastlimmad med samma lim som håller ihop Nasas rymdraketer och det gäller att vara utvilad och ha ätit ordentligt innan man börjar slita och dra i den. Varför finns den ens och varför är den så hård? Har det med stabiliteten att göra? Jag märker ingen skillnad på den fronten på dom skor jag nu har opererat och från och med nu kommer jag att med en mycket kritisk Tisjö-blick granska alla nya par som införskaffas. Tidigare har jag sprungit i lite vad som helst men nu är det mjuka hälkappor som gäller.

Förhoppningen är att den här nya mjuka hältillvaron i kombination med lite annat kommer att lösa problemet även om det går segt. Det är lite olika från dag till dag men känslan är i alla fall att det går åt rätt håll. Och jag är tacksam för att kunna hålla igång även om jag har dragit ner på volymen och skippat kvalitetsträningen helt. Hösten är väl körd tävlingsmässigt men så länge jag slipper ta till helvila från löpningen så är jag nöjd. Det gör jag i så fall hellre senare, nu hoppas jag på att få till lite krispig höstlöpning och gärna några längre turer. Om nu bara den här sommaren vill släppa taget och gå vidare med sitt liv.