Nyss hemkommen från Thailand där jag varit på semester. Tänkte hitta på något bra ord för när man är på semester med familjen och försöker få till ett träningsläger men struntar i det.
Trots att det varit en guldvinter ur löparsynpunkt har det ändå varit skönt att få springa i shorts och linne och där det största problemet har varit värmen istället för frysa.
För er löpare som är samma sits som mig så gäller det att försöka klämma in passen innan övriga vaknar och det är även då som det funkar bäst då värmen är som lägst.
Pga av värmen har de riktigt långa distanspassen uteblivit och de längsta passen har varit ca 90 min och mer än så är svårt att få till om man ska vara människa resten av dagen också även om sova i solstol inte kräver allt för mycket.
Jag tog denna gång med mig vätskeryggsäck vilket varit kanon men man ligger ändå back med vätska och salt långt efter man kommit hem. Jag har kört Umaras vätskeersättning på brustabletter samt även deras salttabletter både under och efter vilket man inte gör efter ett 10 km lång tur hemma men den ”uppoffringen” kan jag leva med.
Värmen gjorde att jag även förpassade min längre tröskelpass till hotellets gym vilket kändes lite absurt men allt över två-tre km i högre fart fick kroppen att koka. Då gymmet var ok blev det även lite jobb med vikter samt så försökte jag damma av simkunskaperna vilket inte var en njutning direkt efter långvarigt uppehåll.
Förutom värmen finns en sak till som kan vara lite jobbigt med löpning utomlands och det är våra fyrfotade vänner. När jag sprungit på resor i Europa så har jag upplevt de lösdrivande hundarna mycket mer aggressiva än i Thailand men råkade ut för en liten incident även där nere.
Jag var ute på långpass längst med stranden när jag vek av in i flodbädd som var relativt ”torr” pga av tidvattnet men med väldigt geggig och sandig botten. Halvvägs in uppmärksammar jag två hundar som börjar skälla och sätter fart efter mig, farten som tidigare låg runt 5:30 fick ett hyfsat skutt uppåt. Visste inte riktigt hundarnas mål med att springa efter mig men ville inte stanna och fråga och inget skydd, hus eller liknande fanns nära så det var bara pinna på.
Efter vad som kändes lite för länge gav de äntligen upp och lät mig fortsätta själv och tur var väl det då det inte längre gick att springa då det blev vattenfåror mm som skulle passeras. Är vanligtvis inte hundrädd men detta var ingen upplevelse som jag vill göra om så behöver knappast skriva att just den sträckan undvek jag resten av semestern.
Ett annat pass upptäcker jag plötsligt att jag har två efterföljare bakom mig är då en bra bit från staden uppe i ”bergen” med högtrafikerad väg på andra sidan betongräcke, efter någon km släpper de men det jobbiga var att jag visste att jag skulle behöva vända längre fram. Gissade vilka som väntade glatt på mig när jag kom tillbaka efter ca 10 min? Ingen fara denna gång men föredrar nog ändå kopplade hundar.
Hur som haver har det varit underbart att komma ifrån på vintern och endast dra på sig ett par shorts och dra ut och det är verkligen skönt både för löpningen och huvudet.
Nu är det bara på med långtightsen igen och mata på för om två veckor är utepremiär som vanligt med Bålstamilen den 7:e mars.
Har ni inget för er så är ni välkomna att lufta lungorna ihop med mig och några andra.
Ciao
