Söndagens långpass gick över skogen och genom Karen. Ett område som är en slags gräddhylla utanför Nairobi. Dyra villor och även universitetsområden. Dock ser man inte de fina husen eftersom de är i princip fortifierade med hjälp av höga murar och taggtråd. Men det är fina och lugna gator att springa på. Dagen fortsatte vid poolen med chill och lite simning. Stinas bristning vill inte ge sig men som tur är finns det annan typ av träning. Vi hade tänkt gå på en dans men det gjorde inget att den utgick. Vi är så inne i våra lugna kvällar och gillar dem otroligt mycket. Äta. Läsa. Sova.
Igår hade jag min sista hela dag i Ngong. Den började med en favoritrunda på 21 kilometer som jag inte hade hunnit med tidigare. Helgerna var förbi och skolorna hade börjat. Det innebar fler löpare på vägarna och uniformsklädda skolbarn. Det är coolt att vara ute och springa när man möter en löpargrupp. Det känns som man får lite av deras styrka när man tränar på deras väg. De är alltid glada och hejar trots att man sannolikt ser ut som man är ute och hasar i ett par gamla tofflor. På vägen i skogen var det dock inte många jag mötte förutom en kille på motorcykel som transporterade både en soffa och en byrå samt en annan som hade 7 läskbackar på sin cykels pakethållare. Passerade vägen gjorde också ett stort djur. Jag tror det var en antilop. Sista dagen vill man alltid göra allt en sista gång. Bra då att Leo hade dykt upp på Kimbiacamp för då kunde vi samtidigt visa honom allt. Det är egentligen inga märkvärdiga saker. Men vi gick genom marknaden och de hade till min lycka småbananer. Vi förklarade hur saker och ting funkade, hejade på folk vi känner och sedan satte vi oss på ett café med utsikt över stan. Detta var något vi inte hade gjort innan. Vi drack kaffe och åt mandazi och samosa. Samosa är som en liten trekantig pirog och mandazi en typ av friterat bröd.
Om man ska flyga vidare efter lunch hinner man ett intervallpass innan. Just idag var jag inte övertygad om att det var en bra sak. Min väska var packad. Min enda väska till skillnad från när jag kom hit. Allt var fixat. Rena kläder framlagda. Pass. Pengar. Taxi bokad. Ingen återvändo. Joggade upp till banan och där skulle jag springa fem tvåtusingar. Det var tufft men jag genomförde det med de snabba kenyanerna susandes förbi mig under deras fyrahundringar. Kraftöverföringen från dem var inte riktigt lika påtaglig under detta pass. Hade även publik i form av en kille som vi var ute och sprang med förra veckan. Han hade dessutom med sig ett fint armband som en masaj hade gjort som tack för att vi hade lämnat en del skor och kläder till hans löpargrupp. Till lunch fick vi chapati. Min favorit. Ett stekt bröd som äts med en linsgryta. Sen var det kramar och hejdå.
Ett äventyr slutade. För denna gång. Men ett nytt tog sin början. Jag var på väg till Rwanda. På väg till flygplatsen längs motorvägen så såg jag en skylt där man uppmanades att se upp för fortgängare. Jag trodde det var tvärt om. Det är en av sakerna jag gillar med Kenya. Det oväntade. Ett fantastiskt land.
Jag kommer att sakna Kimbiacamp. Att få leva som ett löparproffs för en tid i en oerhört spännande och inspirerande miljö. Jag kommer att åka tillbaka. Alla gånger. Och till Kimbiacamp i Ngong kan alla åka. Proffs eller inte. www.kimbiacamp.se
