I lördags lät jag bokmässan vara bokmässa och åkte till Stockholm för att springa Lidingöloppet. Sådant som cirkulerat i huvudet – texter, debatter, sorl – fick anstå. Löpningen fick bli en parallell värld som ändå kunde relateras till det dagliga umgänget med ord. Haruki Murakami berättar om detta i boken Vad jag talar om när jag talar om löpning; att träna inför samt delta i ett långlopp är oumbärligt när ett romanbygge ska fogas ihop.
Själv har jag inga romaner på samvetet, men som skrivande löpare ser jag de två disciplinernas släktskap. Långsiktigheten. Rytmen. Vikten av en bra början, ett mittparti och ett slut. Och inte minst, ett slags välgörande vilsenhet som uppstår när jag springer min gamla vanliga runda i motsatt riktning. Plötsligt känner jag inte igen mig. Precis som när jag betraktar mina utnötta formuleringar, åsikter och manér från motsatta hållet måste jag, för att hitta hem, ta sikte på ett antal avgörande riktmärken. Vad är viktigt? Vad är distraktion?
Så tydliga är parallellerna. Den kramp jag känner i vaderna under Lidingöloppets sista kilometrar är i själva verket skrivkramp.
(Publicerad i Göteborgs-Posten, 28/9, 2016)
Undertecknad på väg nerför Lidingös backar
