Stolt som fan…
Får man skriva så, jag gör det ändå. Inte så svenskt kanske att inleda med de orden, men ibland känns det som om man borde får vara stolt och glad. Idag var det nämligen Skånska mästerskapen i terräng, Ystad var värd. Redan igår på min födelsedag hade jag fått en hälsing från en i klubben, Stefan – i morgon blir det tufft. Min födelsedag, innebar ju att jag hade grundat rejält med ca 30% av tårtan på bild…
Anlände ca 90 minuter innan start, promenerade till nummerlappsutdelningen, träffade en del känd ansikten, snackade en del. Framför allt Ystadlöparna var stolta, de verkar ha fixat en riktigt tuff bana, många garvade – hur gick detta till, så många backar i Ystad?
Jag kände mig mest laddad av snacket – har tränat mycket backar inför vårt egna terränglopp nästa helg, sista veckorna har träningen dessutom gått ruskigt bra. Har definitivt självförtroende. Självförtroendet är så bra så jag bestämde mig för att dubblera, 8km som veteranmästerskap och sedan fortsätta och springa även MS 12km. Har testat det en gång innan, på hemmaplan i Helsingborg 2013, då segrade jag – snabbast av alla på både 8km och 12km. Det var en snabbare på 8km, ingen skåning – David Nilsson – att försöka hänga på honom hade nog inte varit så smart
Nu var mina tankar, ge järnet i 8km, var med i veterantoppen, fortsätt sedan och få bra träning inför Valencia. Går det bra så kanske jag kniper en medalj.
Under uppvärmningen gick 4km loppet, insåg att det verkligen var tufft, Louise Nilsson var överlägsen på 4km, 14:39. Vi är hyfsat jämna så visst – det skulle bli tufft. Strategin att ge järnet första 8km förändrades när jag stod på startlinjen, jag insåg att det fanns en chans på silver i MS 12km. Inte illa som 52 åring. Bland veteranerna så pratade jag med Marc Karlsson från Heleneholm, han ska också till Valencia, satsar på under 2:35, gulp. Fågelborg var också på plats, berättade att formen var bättre än någonsin. Häftigt – det skulle verkligen bli fart. I 12km loppet fanns Henrik Weineisen från Björnstorp, gjorde 1:58 på Lidingö nyligen, övriga trodde jag att jag skulle kunna hantera med lite flow.
Starten gick – trångt med en gång, jag känner att det går fort, har flow på rakorna och uppför, de andra drar ifrån utför. Marc sticker – jag ligger kvar, har bestämt mig att jag satsar på 12km. Måste hålla igen, 6 varv kan bli tungt… Marc ligger själv och i klungan bakom honom är vi säkert 10pers som trängs på de smala stigarna, får springa mycket utanför banan i ganska högt gräs, etc – men det känns bra. Passerar 2km på 7:16 – en löjligt långsam tid då man tycker att man har flow.. bara inse att det är en tuff bana. Andra varvet ser ut som det första, vi ligger ihop, Marc får några meter till men är hela tiden så man ser honom. Passerar 4km på 14:36, dvs 7:20 på det varvet. Det känns bra och plötsligt märker jag att de som sprang om mig utför hela tiden har slutat med det och jag får en skönare resa då jag kan hålla mig i spåret. Fågelborg går om på tredje varvet och får en lucka med en gång. Vi sprang tillsammans i våras när jag gjorde 34:05, då slog jag honom med någon sekund. På dessa distanserna är vi ganska lika, han dock mycket snabbare än mig på 800 och 1500m. Jag låter honom dra iväg och drar klungan, har lite svårt för att uppskatta hur många som är kvar, ser dock klubbkompisen Stagling plus en M35:a från Andrarum – han går som en raket utför men har inte samma flow uppför och när det är slätt. Passerar 6km, kan konstatera att de 2km gick på 7:18, dvs 2 sekunder snabbare är andra varvet – go känsla. Matar på och vid 7km säger Stefan som står sidan om, ”som jag kan se det leder du 12km”. Det visst jag ju men var är dem, ingen aning? Jonas från Ystad var om mig flera gånger första varvet, Henric var också med, oftast före mig – var är de nu? Med några hundra meter kvar drar Stagling och utförslöparen från Andrarum om mig, Petter heter han såg jag sedan. Jag måste naturligtvis fortsätta i mitt tempo, har ju 2 varv kvar. Blir dock förvånad – det blir tyst bakom mig, jag är helt själv? Varvet gick på 7:24, dvs fortsatt jämn fart. Femte varvet är det tufft, ensam och ingen koll, är de 10 meter bakom eller har de släppt helt. Fanns inga bra ställen att titta bak på så det var bara att borra ner huvudet och köra, varvet gick på 7:29. Dvs lite långsammare – det finns dock en förklaring, vi som dubblerar måste springa över mållinjen, sedan över ett dike och ut på banan igen. Tror det kostade 3-4 sekunder. Sista varvet, 2km från att vinna MS 12km, klart man blir taggad. Trycker på ordentligt och får vid 11km rapport, jag har minst 15sekunder. Kostar ändå på mig en bra spurt och uppskattar att sista varvet gick på 7:20 igen, sista km är lite kort men jag vet var 12km hade varit.
Så jäkla nöjd – att som 52-åring få äran att vinna en seniormedalj är stort, att det blev guld är nästan otänkbart. Visst fan måste man få vara stolt? Blev ju också guld i M50, dvs ett bra dagsverke.
Joggar ner ett varv, undrar – fan har vi sprungit i dessa backarna i sex varv, helt galet. Kommer tillbaka och har precis missat min prisutdelning, så var det med äran att vinna MS, haha…
Stolt – en av de jag cochar, Ingrid från Örebro. En duktig långdistansare som också ska springa i Valencia, hon sprang 10km i går på 39:45. 39 år och gör under den magiska gränsen första gången. I fjol var hennes pers 42:56, riktigt häftig utveckling. Hon har tidigare i år gjort sub 1:30 på halvmaran och tror minsann hon kommer klara maramålet också, mer om det i Spring senare. Även vår webredaktör som jag hjälpt under året, Grip, har ju satt nya PB på löpande band, idag blev det nytt 10km rekord i Hässelby, 37:35. Han var precis under 40 i fjol, alltid sprungit och nu som M45:a bättre än någonsin, stolt som fan!