Jag har aldrig fattat hur snabbt men ska springa på sina distanspass, om man vill bli en snabbare löpare. Som med så mycket annat svartvitt i världen så delar jag upp det i två diken (och två parenteser):
Ena diket menar att man i princip tränar samma saker när man springer långsamt, som när man springer snabbt. Det sliter mindre att springa långsamt, så därför kan man lika gärna springa just långsamt. Distanspassen går i 6-7 min/km (för en millöpare). På så vis kan man också springa längre, och oftare. Det följer också idén (vetenskapen?) om att man på de lugna passen ska ta det superlugnt, och på de hårda passen ska köra superhårt. Om man kör halvhårt på de längre passen, så blir det halvhårt på de hårdare passen. Kallat halvmjölk. Många löpares nyårslöfte har genom åren varit ”nu är det slut med halvmjölken!”
Andra diket menar, att man för att kunna springa snabbt, måste träna på att springa snabbt. Här har vi världsexemplen, där ex Mo Farah (vilket i realiteten är som att jämföra mig med Zeus) sannolikt håller runt 3:30 på distanspassen. Eller Patrik Nilsson, som ”körde en härlig lunk i skogen”, 23 km i 3:55-tempo. Eller Rune Larsson, som ”ibland kör den vanliga lunken i 5 min/km” (vilket för honom också är ganska långsamt), men i perioder kör långpassen (och då är det lååååånga pass vi pratar om) i 4 min/km. Eller Brownlee’s som uttryckligen säger, att de stenhårt tror på att man måste träna mycket över sin tävlingsfart. Deras tävlingsfart är 2:55 ungefär, så de håller inte sällan 2:45 på intervallerna.
Sedan knappt ett år tillbaka tränar jag tempobaserat, medan jag alla andra år har tränat pulsbaserat (eller helt på känsla). För mig var pulsbaserad träning i dike 1, medan tempobaserad träning mest liknade dike 2. Vid övergånden innebar det att mina distanspass som långsammast skulle springas i 5:15 tempo. 4:35-5:15 är återhämtningspass. Mängden, det lugna lätta. Tittar jag på pulsen (65-75%) i det tempot så stämmer det ibland, ibland inte. Delar av mina distanspass fick gärna gå i 4:20-tempo.
Dike 2 är ofantligt mycket roligare. Men med det inte sagt att man ska springa så snabbt som möjligt, alltid. Nej, ska man springa tröskelpass, så ska man springa på sin tröskel och hålla ut länge, inte springa över tröskel och leva på sin utomjordiskt effektiva laktatmetabolism. Och man ska inte springa för snabbt på distanspassen.
En bra tumregel kan vara, att om det känns tungt så ”DON’T PUSH IT!”, som min före detta tränare sade mig. När det kändes tungt i mina benen, så fortsatte jag att titta på min vackra Suunto Ambit och PUSHED IT, vilket gjorde att jag skadade mig.
(Ett tredje dike), kanske kan vara den filosofi jag själv hade innan jag var så exemplariskt strukturerad som jag är nu: antingen så springer man längre än vad man ska springa på tävling, eller så springer man fortare än vad man ska springa på tävling. Period.
(Ett fjärde och sista), oklanderligt dike, är att helt springa på känsla. Hur snabbt vill jag springa idag? Spring just så snabbt!
Vad avgör hur fort du springer på dina distanspass?
Här går det undan. Hur gör alla andra när de tar så snygga löparbilder?!
