Tre varv runt jorden i dagboken

2
722

Det började 1987, jag hade under min uppväxt spelat fotboll och badminton, alltid varit konditionsstark. I militära träffade jag en friidrottare och jag sprang några pass med honom, hängde på och sprang ett 10 km terränglopp, 36,40 var en bra tid för en motionär som aldrig sprungit i princip. Detta var början, jag vann sedan regementsmästerskapet i terränglöpning, besegrade friidrottaren, fick frågan av lagledaren för militär femkamp om jag vile testa. Testade och var helt såld, shit vad kul. Jag kunde dock bara springa så nästa tävling fick jag inte följa med på, men den tredje var det ett återbud, jag fick chansen igen. Nu hade jag tränat och kunde även springa hinderbanan och dessutom kastade jag ganska långt. Jag började se mig som en mångkampare. Muckade men fortsatte träna, började plugga psykologi i Lund efter en resa till Australien. Träffade en Australiensare som sprang ganska mycket, han kom till Sverige och sa efter två veckor med mig. Du är ju ingen mångkampare, du springer ju bara. De orden fick mig att funderar, jag köpte ett block och började då skriva träningsdagbok. Året var 1987, jag hade sprungit sporadiskt under 3 år, tävlat lite i femkamp, spelade fortfarande fotboll och badminton men bestämde mig, nu ska jag bli femkampare. Första året registrerade jag 183 pass och 1830 km, jag tävlade några gånger. Träningen var annars mest en 9 km runda i Lund, jag försökte sätta nytt PB varje gång, haha. Ett stort minne är att jag åkte till Lunds IP och frågade friidrottsklubben om jag fick vara med och testa. De hade en PB kväll, distansen var 800 meter. Jag hade aldrig sprungit så kort, hade aldrig kört intervaller. Men, fick låna ett par spikskor, sprang i B-heatet på 2.05 och vann. Det blev mitt enda 800 meters lopp som senior. Sprang mest femkampslopp, 4 eller 8 km terräng, ett och annat landsvägslopp och gjorde snabbt under 34 på milen. Men, kände mig aldrig som en löpare.

Hösten 1988 och våren 1989 tillbringade jag i Australien igen, hemma igen så hade jag sökt och lämnade efter två år Lund och fortsatte mina studier i Örebro. Där fanns Sveriges bästa femkampare. Nu blev det på allvar, det var oftast över 20 pass i veckan, bara 5 mil löpning, men hinderbana, kastning, skytte och simning. Tisdagarna var veckans värsta dag, vi sprang 4-5 km lugnt växlade körde 3-5 km tröskel, som snabbast var jag nere på 3.05 tempo, nerjogg. In på Gustavsvik och köra ett tufft simpass. Sedan började ångesten, bara 6 dagar kvar till nästa tisdag, haha. Torsdagarna var vi på GIH, 10×400 meter, start varannan minut – nästan varje torsdag, träningskompetensen var inte så stor. Men, det gick fort, oftast snittade jag passet på 65,5-65,8 per 400 meter. Sprang enstaka lopp, låg på 32 minuter på milen, kände mig inte alls som en löpare med mina 200 pass och 210 mil och var alltid ganska långt ner i resultatlistorna. Men på hösten 1989 fick jag till en drömfemkamp på EM, 5495 poäng var 200 poäng mer än jag någonsin gjort och jag blev Europamästare.  1990, Europamästare, Nordisk mästare, jag var i galet bra form. Testade 1991 1500 meters tävling, 4.10 utan att förta mig, testade 3000 meter, 8.55 helt oberörd, några veckor senare var det dags att testa 5000 meter, var helt övertygad om att jag skulle göra sub 15 minuter, men hade en skitdag, det blev typ 15,20 och jag bestämde mig för att det får vara slut med arenalopp, jag är för kass…. Men fixade 31,51 på 10 km landsväg, Startmilen i Örebro. 1992 till 1995 låg jag på 32 minuter nivån, tävlade i femkamp, sprang 250-280 mil per år.

Den 30 december 1995 blev jag pappa, vi hade köpt ett renoveringsobjekt på 550 kvm och löpningen 1996 blev blygsamma 56 mil. Jag hade slutat och nu var det jobb, hus och familj som var i prio. Men, vintern 1996 åkte familjen till Australien 5 veckor, jag träffade en massa av mina löparvänner därnere, det var kul, kände att jag saknade det. Kom hem, såg bilder från resan på en kille som omedvetet hade lagt på sig 13 kilo under ett år. Jag dubblerade antalet pass 1997, sprang 110 mil, testade ett millopp, över 37 minuter. Gamla löparvänner kom fram och undrade om jag var skadad. Jag skämdes men det föddes en tanke, fasiken – jag ska börja springa igen. Luffsade rundor under två år, jobbade otroligt mycket och renoverade. Blev ordförande i IS Göta friidrott och tränare år 2000 och då sprang jag för första gången på många år över 200 mil igen. Jag började tävla på veterantävlingar, jag besökte arenan igen. Nu var det kul och det gick bra. Första VSM blev det SM guld på 1500 meter, ingen visste vem jag var, jag hade noll respekt och tycket livet lekte. 2002 passerade jag 300 mil för första gången någonsin, 2005 sprang jag på nyårsafton för att nå 400 mil för första gången. 2007 blev det 540 mil och 2009 rekordåret med 590 mil. Vecka 8 under många år åkte resten av familjen till Norrland, jag var hemma, jobbade och körde eget träningsläger, 2013 blev det veckorekord, 216 km.

Rekordveckan, v.08 2013

Jag utvecklades lite hela tiden och efter att ha sprungit milen på 33 minuter 1994 var jag 2015 snubblande närma att klara det igen, det blev 34,05 och svenskt rekord. Jag var 52 år gammal och hade förbättrat min miltid konstant under 20 år, coolt. Dessutom satte jag PB på halvmaran med 1.15, tog VM brons på 3000 meter och gjorde det året 9,25 på min favoritdistans.

Bra tid på 1500m och PB på halvmaran v.12 & 13 2015
Två veckor senare, 10km på 34,05

Men, då kom skadan… efter att i flera år haft problem med hamstring så ville det inte längre Det blev ett ganska långt uppehåll efter ett millopp på 35,30 våren 2016 då jag kände, så här vill jag inte springa…    Den 5 februari 2017 började en ny epok, jag skulle springa 40 minuter om dagen, inte vara fokuserad på prestationer utan välmående. Hade känt under mitt uppehåll att livet utan att springa var kasst.. hellre lugn löpning än ingen alls. Denna vecka är det 1400 dagar sedan jag startade min runstreak, jag håller i den. Tiderna har varit avsevärt sämre, vågar helt enkelt inte utmana baksidorna. Men jag har haft några bra lopp, 2,49 på maran är förmodligen den bästa prestationen under dessa år. Jag summerar dock 33 år med träningsdagbok och 120 000 km, dvs tre varv runt jordklotet. Häftigt…. En dagbok som varit ett block, blev A4 i en pärm och numera excel i datorn, jag tittar ofta tillbaka, det är en god vän, min dagbok…. I veckan startar fjärde varvet….

33 år för att springa 3 varv runt jorden..
Ett trevligt minne, mest för att bilden är cool. VSM i Kil
Föregående artikelGrips hårdtest av Garmin Solar Instinct
Nästa artikelJulskallendern, lucka 1: Punta del Este Marathon, Uruguay
SPRINGaren Namn: BG Nilensjö. Född: 1963. Bor: Helsingborg. Jobb: Driver Spring Kommunikation AB. Klubb: IS Göta, ordförande och tränare. Tränare: Egen. Meriter: EM guld två gånger i militär femkamp, hyfsat bra löpare för att vara mångkampare – 8:55 3000 m, 15:20 5000 m, 31:51 på 10000 m. Som veteran över 80 SM medaljer, ett antal skånska rekord och två svenska rekord i M50, 34:05 på 10 km landsväg och 16:36 5000 m inne + ett VM brons. Favoritsträcka: 3000. Personliga rekord: I M50, 9:28 på 3000 m, 5000 m 16:27, 10 km 34:05, halvmaraton 1:15:46. Vill med löpningen: Göra milen under 35 minuter, slå rekord och hålla mig i form. Ser fram emot: Nästa nummer av Magasin Spring.

2 KOMMENTARER

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här