Vägen är sällan rak

Cecilia Kleist  

Efter segern på Startmilen såg jag framför mig hur vägen nu låg utstakad framför mig och att jag några veckor senare skulle vara mer toppad och i betydligt bättre form när jag skulle springa SM-milen. I den planeringen missa jag att jag dagen efter startmilen passade på att springa ett långpass och fick ont i en fot. Trodde den bara var lite trött och skulle piggna till sig ganska snabbt. Efter en vecka ställde jag dock in mitt deltagande i Enhörnas påsksmäll och hade fortsatta problem med att springa snabbt på flackt underlag. Lugnt fint och långt funka bra eller uppför, uppför branta berg eller rättare sagt lagom mycket uppför på ett löpband. Detta kanske ger en bra grund, men inte så mycket till formtoppning för en flack asfaltsmil. Jag är tillräckligt gammal för att inse att detta inte var en asbra uppladdning och även om det kanske var oki på startmilen för att vara årets första tävling, så var det inte på topp och jag behövde verkligen få några bra träningsveckor. Att tänka forcerat är sällan av godo, men ge upp för tidigt är inte heller oki. Några dagar före loppet testa jag därför lite flackt och snabbt, vakna dagen efter med en liten reaktion i foten och kom till insikt att en tävling inte var värd många veckors rehabträning till.

Därefter kunde jag ändå gå ner i ett lite mer avslappnat tillstånd och när man väl blivit kompis med sin träning går allt mycket bättre. Växla mellan backe på band, asfaltsbacke i Åby och långa backen upp till Ågelsjömasten. Backe är bra och gör att man blir stark, stuka fötter i nerförsbackar är dock obra och ganska klantigt. Men med lite tejp så är det bara springa vidare.

När jag blev lite mer snäll mot foten och slutade överbelasta den var och varannan dag så blev den glad och jag kunde för 2 veckor sedan påbörja banträningen med lite korta intervaller. Efter mestadels backe och distans var ju dock 300ingar inte helt vad kroppen kändes programmerat för och att det blåste storm och spöregna kändes försumbart i sammanhanget. Dock gör man ibland snabba framsteg och en vecka senare började ändå benen så sakteligen förflytta sig framåt.

trail_kolm

På startlinjen igen, gräsmattan funka iaf bra. Sen blev det tyvärr tuffare.

I väntan på att banbenen ska kvickna till praktiserade jag förra veckan som trail löpare. Jag tror jag var ganska bra över första gräsmattan i lätt nerförsbacke. Därefter kom det en nerförsbacke med stenar i. Jag stanna på toppen och gjorde en riskanalys över hur jag tacklar detta med lite sådär stabila (dock vältejpade) fotleder och Yoie kunde under tiden snabbt rassla nerför. Då gav jag upp tankarna på att kunna vinna och fokusera mer på överlevnad. Hann med att reflektera över att det här med banlöpning är nog ganska trevligt ändå, inga pinnar, inga kärr, inga stenar, inga opålitliga hål. Tror det här med trail inte riktigt är min grej, kanske mest för att jag inte har några ambitioner att så ska bli och inte är sådär jätteroad av det heller. Vilja är viktigt och nu vill jag mest bli snabb.

lopning_regnBra support är viktigt, självklart har jag nu skaffat mig en personlig paraply bärare. Vi har nog dock lite att finslipa på gällande vem paraplyet egentligen ska skydda.

 

 Dela på Facebook