Det finns många skäl till att befinna sig på en väg och att vara på väg.
Varför har historier lockat människor i alla tider? Vad är det för särskilt med historier? Människor lägger tid på att fantisera, berättelser tagna ur luften, med trollstavar, trehövdade hundar och visa stenar. Varför faller det i så god jord hos ”folket”, att vi gör personen ifråga till miljardär (vilket är något jag i detta fall stöttar fullt ut)?
Det har jag frågat mig och försökt förstå. Med min knapphändiga visdom måste jag läsa, för att visare människor ska få förmedla sina svar. Att jag sedan säkerligen inte förstår, vad det är de förmedlar, är en annan sak. Men jag tolkar och skapar min egen teori.
En teori jag har, är att historier alltid rör på sig i någon riktning, oftast framåt. En historia som står stilla, läser vi inte. Den är tråkig och berättar oss ingenting. En karaktär som framställs på samma sätt på sida ett, som på sista sidan, är en platt karaktär tycker vi – det är en intetsägande och inte förtroendeingivande gestaltning. Karaktärer, miljöer, historien, rör på sig.
Tiden rör på sig, oavsett vad vi gör, det är verkligheten. Vad vi gör undertiden tiden tickar, är högst individuellt. Men alla vi själar, rör oss med tiden.
Jag springer och känner mig alltid episk – löpning gör mitt liv episkt. (Sannolikt är jag den där karaktären som går in i ett mörkt rum utan att tända lampan, varpå jag trillar genom ett hål i golvet eller någonting – men jag är åtminstone med i historien, om mitt eget liv.)
Jag är en superhjälte som springer i de värsta tänkbara väder. Jag är en alv som springer lätt som luft (fast det är sällan sant alltså). Jag är en korkad collegekille som springer tills jag får plantarfasciit bara för att visa att jag kan! Den dagliga löpningen gör mig starkare inför drabbningen (ex Blodomloppet). Ska jag bli slagen? Ska jag slå (mig själv och andra)? Ska jag lära mig av mina misstag, eller ska jag gå under(dvs sluta springa)?
Med löpningen så känns det som att mitt livs berättelse rör på sig.
Det är självfallet möjligt att avstå en sådan episk historia. Att springa är jobbigt. Men för varje pass, så rör jag på mig, i flera meningar. Det är ju ett skäl till att vara på en väg: att vara på väg.
