Världsrekord tillsammans

Gunnar Durén  
Nyblivna världsrekordhållare: Per Björkman, Mats Olsson, Gunnar Durén och Patrik Johansson.

Nyblivna världsrekordhållare: Per Björkman, Mats Olsson, Gunnar Durén och Patrik Johansson.

I helgen slog vi till med ett världsrekord, mina löparkompisar Per Björkman, Mats Olsson, Patrik Johansson och jag, på 4 x 800 meter stafett utomhus i M50-klassen. Det nya rekordet lyder 8:25.79 och underskred det gamla rekordet med mer än 10 sekunder.

Någon gång tidigt i våras, under en inomhusträning med Johan och Per luftade jag idén för första gången. Bland de registrerade åldersvärldsrekorden fanns nämligen M50-klassens 4 x 800 meter: 8:36.39 av det kanadensiska landslaget, med Andrew Tuovinen, Serge Faucher, Paul Osland och Michael Sherar. 2:09 i snitt per 800-metersgubbe. Väldigt bra förstås, men inte oslagbart. Johan och Per, som lyckats varva upp löparkroppen efter år av hälproblem, hade tränat bra hela vintern. Själv var jag på väg tillbaka i seriös träning efter lättare skadebekymmer i efterdyningarna efter Lucia-maran på Honolulu. Per hade tagit silver på inomhus-EM på 2:07, där Johan hade gjort 2:11 i försöken. Vad jag själv var god för visste jag inte riktigt, men jag hade ju i alla fall gjort ett par lopp på 2.03-2.04 i fjol och borde kunna närma mig de tiderna igen. Men vi behövde ju vara fyra… Om Sören Persson kunde få ordning på sin häl och komma i sedvanligt god form vore vi ju nästan ”hemma”. Och vilket gäng om vi fick alla på plats – europa-/världsmästare allihop!

Men Sörens häl fortsatte tyvärr att krångla under våren och medgav inte ens träningspass på bana. För egen del var formutvecklingen fortsatt seg. Chanserna tycktes alltmer avlägsna att får till ett realistiskt rekordförsök. Vid Stockholms-VDM på Sätra hade vi inget lag och vid stora stafett-SM på Stadion medgav inte tävlingsreglerna att vi ställde upp med ett M50-landslag utom tävlan. Men så fick Per kontakt med Mats Olsson, Morjärv, som kommit 2:a i inomhus-SM bakom Sören på goda 2:11. Han visade sig vara riktigt sugen och tävlingsvillig.

På Tyresöspelen på Trollbäckens IP på nationaldagen den 6 juni gjorde vi ett rejält försök. Landslagskläderna var på, svenska flaggan vajade dagen till ära, tyvärr snarast rakt ut i motvinden på bortre lång och hämmade effektivt våra ansträngningar. Med 8:37.93 missade vi rekordet med totalt försmädliga 1,6 sekunder. Då var det lätt att hålla sig för skratt. Samtidigt var det ju ett gott genrep som lovade mer, om vi bara kunde vässa formen en aning under den kommande bansäsongen. 0,4 sek per man – hur svårt kunde det vara?!

Men under sensommaren återfick Johan fot- och hälproblem och det var uteslutet med både träning och tävling på bana för hans del till nästa rekordförsök som skulle gå av stapeln den 20 augusti. Vad göra? Vi letade i vårt kontaktnät efter en tillgänglig M50:a som kunde tänkas göra i alla fall neråt 2:11 och dessutom infinna sig i Upplands Väsby den 20 augusti. Till sist fick Per tag på Patrik Johansson, en orienterare från Östansjö SK med järnfysik och enligt egen utsago god för kanske 2.12-2.13.

Tävlingen var Väsbyspelen på Vilundavallen i Upplands Väsby, även ungdoms-DM och – framför allt – sanktionerad med Svenska Friidrottsförbundet, vilket är en förutsättning för ett giltigt rekord. Det är även en utskrift av målfotopassage, officiella heatresultat, tävlingens kompletta tävlingsresultat samt ett s k zero-control shot – en bild av startpistolens synkronisering med eltidsklockan, som också är det sista tekniska kravet för en rekordnotering. Dessutom måste vi ha minst ett motståndarlag. Det dräller inte av tillgängliga stafettlag på 4 x 800 m i dessa mästerskapstäta dagar, då alla SM, EM, OS, USM, JSM, Lag-SM, DM och annat ska gå av stapeln. För att inte tala om alla stadslopp till höger och vänster. Det var inte förrän på onsdagskvällen i veckan innan som vi fick klart med fyra killar som kunde bilda ett motståndarlag till oss: Lag Stockholm, bestående av Bienvenue Musore, Hammarby; Jonas Petersson, Stockholm; Anton Sjölund, Spårvägen och Pontus Aldenstam, Väsby.

Vi sammanstrålade på läktaren vid halvtolvtiden för att gå igenom tävlingsrutinerna och fördela nummerlappar i löpordning. Vädret var soligt, lagom varmt och klart, med bara lätta vindar. Humöret hos alla var gott – en slags spänd, optimistisk, nervös uppsluppenhet som bara kan uppstå före en viktig tävling. Efter gemensam uppjogg och löpskolning blev det snart nog dags att samlas vid målområdet. På vägen dit passerade vi Mattias Sunneborn vid räcket invid arenan. Han hade nosat reda på att det var världsrekordförsök på gång och tagit sig hit enkom av denna anledning.

Så var det då dags att leva upp till hans, andras och framför allt våra egna spända förväntningar på detta lopp. Väsby hade anlitat erfarne Bosse Wallsten som starter, vilket borgade för absolut koll på läget och trygghet inför det funktionärstekniska genomförandet.

Jag sprang förstasträckan, mot Bienvenue ”Ben” Musore. Ben var bussig nog att klyva vinden åt mig på 60 blankt på första varvet. Andra varvet blev en kamp, men jag försökte tänka på det som Karin sagt till mig: ”spring avslappnat som på träning – du vet att du fixar det!”. Och det gjorde jag, även om andra varvet gick klart långsammare. Men 2:05,4 var en klart godkänd tid. På andra sträckan sprang Patrik Johansson för oss mot Jonas Petersson i Lag Stockholm.Patrik överträffade åtminstone alla övriga i lagets förväntningar med råge med en tid på cirka 2:08. Vi hade alltså 4:13 halvvägs – nästan för bra för att vara sant, men redan då började jag känna att ”vi kommer att klara det här!!”. Det skulle krävas en smärre katastrof för att Mats och Per skulle missa det på sina sträckor. Men inga missöden skedde. Mats Olsson gjorde också ett lysande förstavarv mot unge Anton Sjölund och hängde i till kanonfina 2:07 när han lämnade över pinnen. Efter tredje sträckan hade vi alltså 6:20, så Per skulle kunna springa på 2:15 och ändå klara oss under gamla rekordet. Men det gjorde han inte. Uppsprungen och hårt matchad ända in på mållinjen av Pontus Aldenstam sprang Per på 2:05 till heatseger och en sluttid på 8:25.79. Jubel och selfies-orgier utbröt vid målområdet. Vi hade slagit världsrekord!!!

Länk till video från loppet

Efter firandet vidtog så pappersexercisen, som arrangerande Väsby IK skötte med bravur. Nu är formulär och bilagor på väg till världsveteranförbundet WMA för formell ratificering.

Min dag var dock inte slut med detta. Efter nerjogg, mat, dusch och ombyte tog jag bilen till stan, lastade den full med trummor och körde ut till Vaxholm där vi i bandet Original Cover Band hade ett gig på kvällen på Winbergs Bar & Restaurang. Middag i goda vänners lag i det soliga sensommarvädret och sedan spela groovig soul och & blues inför en entusiastisk publik. – Vad kunde vara en bättre avslutning på denna innehållsrika dag?

Tillsammans med mina kompisar i the Original Cover Band på Winbergs i Vaxholm.

Tillsammans med mina kompisar i the Original Cover Band på Winbergs i Vaxholm.

Och i bilen hem skrålade jag högt till Whitney Houstons ”One moment in time” på radion.

Den största glädjen av framgångar i livet är de som man delar med familj, vänner och människor som bryr sig om. Det är i det sammanhanget man känner att man verkligen lever! Tillsammans.

 

 Dela på Facebook