Jag var på Bättringsvägen idag, bokstavligen. Dessutom beträdde jag den när jag var ute på en löprunda, kryddad med lite löpskolning, diverse hopp och lite benstyrkeövningar i utegymmet, så jo, jag är nog även bildligen på bättringsvägen.
Ibland vet man inte riktigt. Det kan kännas som en enda lång räcka av tragglande, som att man aldrig kommer fram dit man nu vill komma. Så som det kan kännas i säkerhetskontrollen på flygplatsen. Då kan det vara upplyftande att titta bakåt ibland för att se hur långt man faktiskt kommit sedan man själv ställde sig sist i kön. Och vart är det nu jag vill komma? Är det ens möjligt att komma dit? Visst, det finns ju rent konkreta mål jag ser framför mig: att tävla, vinna medaljer, springa fort och slå rekord. Men mest av allt är det faktiskt en känsla jag vill tillbaka till, känslan av att vara i form, att kunna ta ut sig på tuffa träningspass. Edwin Moses sammanfattade det rätt bra när han beskrev att åren runt hans winning streak på 400 m häck så tävlade han kanske sammanlagt en kvart på stora mästerskap. Livet som löpare handlar mest om all annan tid. Det är känslan då som betyder något.
Annars är känslan nu åren efter 50 att träningen är som en enda koncentrisk fas, där det mesta går ut på att hålla emot så mycket man orkar, att stå emot det oundvikliga förfallet, tappet av styrka och uthållighet, att motverka ökad stelhet och skadebenägenhet. Även styrkeövningarna i sig bör ju faktiskt vara excentriska i många fall. Det är där man har bästa möjligheten att påverka styrkan positivt, det är där det är som mest skonsamt för kroppen att utmana sina gränser. För det går ju fortfarande att påverka formen positivt. Kanske är träningen t o m ännu viktigare nu med stigande ålder (ja, för att vara ärlig så stiger ju åldern hela livet – alternativet till det är enbart negativt!). Det är målbilden och referensramen som behöver kalibreras lite. Exakt hur lite eller hur mycket vet ingen. Även, eller kanske framför allt, övriga effekter som träningen har är ju konstaterat fantastiska, vilket inte minst Anders Hansen visat. Minnet, sömnen, kreativiteten, aptiten, intelligensen, sexlusten, koncentrationsförmågan och stresståligheten blir alla bättre med regelbunden träning. Nu tycker jag kanske inte att mitt minne, kreativitet eller koncentrationsförmåga är särskilt märkvärdig, vilket blir en extra motivator för mig. Hur dum skulle jag bli om jag slutade träna?! Jag vågar inte undersöka…
De som lyckas ta sig ur tuffa situationer, utföra stora prestationer trots svåra motgångar, rehabilitera sig från skador och sjukdomar eller över huvud taget klara sig med livsglädjen i behåll trots problem långt bortom de jag stöter på i min vardag, har alla det gemensamt att de lyckas förhålla sig till sin belägenhet och jobba med det de kan påverka därifrån. Bitterhet och självömkan är ingen grogrund för stordåd eller lycka. Jag lyckas själv inte alltid lyfta blicken och se vad jag har, se möjligheterna.
Där jag är just nu är någonstans mitt i kön till säkerhetskontrollen. Jag springer 30-40 minuter tre gånger i veckan, i varierande fart. Det är inte så mycket som för ett par år sedan och inte så fort som då, men klart mycket mer än i våras, då jag inte kunde springa alls eller i somras då jag fick nöja mig med 5 x 2 minuter jogg med en minut gåvila emellan. Utöver det tränar jag kvalitet på spinningcykel, oftast tillsammans med andra Friskisar. Där får jag utmana både mina anaeroba och aeroba förmågor. Dessutom kör jag styrka i samband med tre av passen i veckorna och yoga så ofta jag hinner med. Jag är inte framme vid gaten, men jag har kommit en bra bit och jag rör mig framåt. Jag är på bättringsvägen.
