Borg

Gunnar Durén  

Borgskalans upphovsman, Gunnar Borg, gick ur tiden för några veckor sedan. Det kan förtjäna lite eftertanke, inte bara för att han hette Gunnar, vilket allt färre gör nuförtiden, utan för vad Borgskalan kan tänkas betyda för mig och för alla som tränar.

En upplaga av den sitter på väggen i spinningsalen på alla Friskis-gym jag har varit på. Så här är den indelad:

6 Extremt lätt
7 Extremt lätt 45% av max
8 Extremt lätt
9 Mycket lätt 55% av max
10 Mycket lätt
11 Lätt 65% av max
12 Lätt
13 Ganska ansträngande
14 Ganska ansträngande 75% av max
15 Ansträngande
16 Ansträngande 85% av max
17 Mycket ansträngande
18 Mycket ansträngande 92% av max
19 Extremt ansträngande
20 Maximalt ansträngande 95-100% av max

 

Jag har själv loggat pass på jogg.se sedan 2007 och sedan dess förhållit mig till skalstegen i Borgskalan. De flesta pass har jag tillbringat i zonen mellan 12 och 18. Distanspassen i princip alltid 12-13, i enstaka fall 11 eller 14, då jag tagit det lite för lugnt eller jobbat lite för hårt. 15-16 är mitt tröskelområde och 17-18 brukar jag befinna mig i under intervaller. 19-20 har jag väldigt sällan använt. Har nog känt att det är få träningstyper som tar den nivån av ansträngning i anspråk. Start-stopp-intervaller av typen Idioten eller 5 x 5 x 50m i högsta fart och kanske de allra sista intervallerna av ett backpass på Johannelundstippen är några kandidater. Annars är mina all-out-löpningar förknippade med en del tävlingslopp genom åren. Så vad är jobbigast? Svaret är nog: det lopp på den distans man just befinner sig. Men helt subjektivt är nog 400 respektive 3000 meter två av de allra jobbigaste distanserna, kanske för att den tid man ”tvingas” befinna sig i tävlingsfarten ligger i det övre spannet för vad som är fysiskt möjligt. 400 meter innebär att starta så snabbt man kan, passera vid 200 m i maxfart och sedan genomlida andra halvan i ett dis av laktatdimma och successivt lägre knän och kortare steg tills man med en lättnadens suck/stön kan ramla ihop i en liten våt hög efter mållinjen.

På 3000 meter ska man typ upp i sin vanliga fart på tusingarna, men man får inte stanna och hämta andan! Istället får man tillbringa den plågsamt oändliga mittenkilometern med att övertyga sig själv om att det visserligen är total galenskap att pina sig själv på detta sätt, men en än större galenskap att ge upp. Väl inne på den sista kilometern brukar man kunna peta in den allra sista växeln, om så bara för att snarast möjligt göra slut på eländet och få pusta ut på tartanen.

Spinning är fortfarande lika med rehabträning för mig, men efter ett drygt år med veckovisa intervallpass på hojen börjar jag hitta rätt i Borgskalan även i sadeln. Här har jag haft mycket hjälp av att relatera till löpningen. Självklart(?) orkar jag klart mer nu mot i början, men känslan är densamma i de olika Borg-lägena. Därför blir jag också lite konfunderad av vissa spinningledare som tidigt i passet piskar upp stämningen i ett jagande bland de högre nivåerna. Enligt mig är det helt enkelt inte möjligt att befinna sig där uppe i det röda någon längre stund, oavsett hur vältränad eller motiverad man är. Trots att den vilar på självskattning är människan inte kapabel till det – eller kanske just därför? Ju mer man tar i desto fortare tar energin slut. Träning gör att kroppen anpassar sig till belastningen och med tiden klarar av att alstra mer energi. Men organismen har sina begränsningar, även om en del sitter i huvudet. Dessutom, skulle jag vilja lägga till, är det inte att rekommendera att träna för mycket på den allra högsta nivån av ansträngning. Återhämtningen tar längre tid, vilket minskar utrymmet för annan uppbyggande träning. – Det kostar mer än det smakar. Under kortare perioder, t ex under ett mästerskap på 1-2 veckor, kan man tillåta sig att smälla på med en handfull maxinsatser. Men som inslag i vanlig träning är det kontraproduktivt att anstränga sig till max för ofta, menar jag.

Sedan kan det förstås finnas de som tycker att hård kroppsansträngning är väldigt obehagligt och därför ligger högre i skalan utan att puls och andning s a s ”följer med”.

Till Borgskalan följer annars också ett ungefärligt riktmärke i form av pulsnivåer, så att 13 t ex ska motsvara 130-nånting i puls och så vidare. Givetvis måste detta modifieras för individen, eftersom pulsen är individuell och varierar även med bl a ålder, men jag har tyckt att det har stämt hyggligt bra på mig. Jag vet dock inte vad min puls har varit när jag sprungit som fortast på tävling, för då brukar jag inte ha vare sig klocka eller pulsband på mig.

En annan för mig sammanfallande skala är km/h. Just nu tycker jag att 16 km/h ganska precis motsvarar min tröskelkapacitet, 17-18 km/h är långintervallfart och 19-20 är kortintervall- eller tävlingsfart. Jag hoppas så småningom komma upp i nygammal maxfart igen. Kanske ligger den inte på 24 km/h, men jag tror att det ska gå att skruva upp de numera 56-åriga benen i fart som håller för tävling på medeldistans igen. Kanske redan i sommar?

Vad betyder Borg-skalan för dig?

 Dela på Facebook