12 times the pain

1
24

Igår tisdag hade jag samlat ihop ett gäng för att köra ett av mina nyckelpass inför fjällmarorna (AXA + Sälen) i augusti. Detta pass var definitivt inget dussinpass och inte något jag ser fram emot att göra igen nästa vecka. Men ska man bli en stark fjällmaratonlöpare måste man göra starka pass, precis som på maraton. På maraton handlar det om att lära benen tåla tävlingsfarter under lång tid på asfalt, något som på fjällmaran istället handlar om att lära benen att kunna springa snabbt utför för att sedan direkt gå in i en ny klättring. Det gäller helt enkelt att lära benen att inte ta stryk av brant utförslöpning som sker gång på gång på gång. Desto brantare backen är desto mer skada kan man åstadkomma.

Hela passet var förlagt till den bästa backen för att springa snabbt utför som finns Norrköpingsområdet. Det finns backar som är längre, det finns mer tekniska backar, men det finns ändå inget lämpligare ställe för ett sådant pass. Självklart pratar jag om Yxbacken, backen som fostrat många genom åren. Då menar jag inte att det är talanger som blivit förädlade idrottare utan jag menar att det är löpare som fått uppleva att smärta och glädje kan ha ett samband. Det var en reporter från tidningen där ihop med träningen, han ville att jag skulle försöka motivera för honom varför han skulle springa ett sådant pass. Inte hellätt då jag själv var fylld med ångest och tvivel inför det. Tolv gånger skulle backen tas, elva gånger skulle man rusa utför för att sedan direkt få vända upp igen. Låren skulle krossas för att sedan direkt bli tvingade att försättas i stenhårt arbete igen. Detta inte under några få minuter utan under 70-80minuter helvetestid.

När klockan började närma sig halv sex var det ungefär nio löpare samlade, alla hade antagit utmaningen att vara med och testa sina backgränser. Vissa försökte redan innan att tala om att ”jag kör så många jag känner känns lagom …”. Sådant skitsnack spolades snabbt bort och löparna joggade bort mot startpunkten. Jag och den lilla killen tog en diskussion om var vändningen skulle ske, var klockan skulle startas osv. När alla detaljer var utredde var det bara att börja tugga på. Första backen gick bra, andra gick fint, tredje kändes utan problem, fjärde gick snabbt, men sedan på femte började jag känna av den hårda öppningen. Jag hade redan här tagit tre minuter mot en träning förra veckan där åtta backar klarades av. Jag var tvungen att sänka farten och det betänkligt, det var trots allt 800hm kvar att betvinga. Men backe efter backe klarades av, min redan på förhand ömma vad gjorde bara ondare och ondare. Tillslut fick jag klättra med vänsterben och bara använda höger till att balansera på uppför. Efter 10 backar var jag rejält sliten, men då var det bara 2 kvar. De gick inte snabbt alltså, men målet nåddes och jag kunde lägga mig ner och inse att det var över för denna gång. Nyckelpasset hade klarats av denna vecka. Dock kom jag på direkt att nästa vecka är det dags för ett nytt likadant pass och imorgon (alltså idag onsdag) är det dags för 3 nya tränings timmar. Säg den lyckan som varar förevigt. Men är man i fjällmaramode så är man.

Höjd/puls chart över passet. Allt som behövs för en riktig nörd.
Höjd/puls chart över passet. Allt som behövs för en riktig nörd.

Fjällmaramode gick jag in i redan förra veckan, direkt efter Kalmar Malkars halvmara bytte jag fokus från asfalt och gick in på stigarna och körde av världens kortaste Lydiard mängdblock. Halvmaran gick för övrigt riktigt jävla kasst och något jag bara ville glömma så snabbt det gick. Ett ben som inte funkade särskilt bra gjorde löpningen stel och orytmisk. Jag blev stel som pinne och sprang som en krokofant. Då går det skit. Dessutom verkar jag tappat bort min kortisar i Kalmar, sicket skit. Avslutade asfaltssäsongen med att springa ett millopp på Visingsö, som alltid perfekt mottagande, grymt boende (tack visingsö pensionat), extremt goda strödadlar (tack persgården) och allmänt trevligt. Detta om man bortser från milloppet som var ett helvete. Min vad gjorde ont, min kropp var nertränad och det var varmt. Tiden blev min sämsta någonsin (tror jag) och loppet glömde jag snabbt, men alla andra minnen kan jag bära med mig.

Ont gör det, men inte satan är det vackert.
Ont gör det, men inte satan är det vackert.

1 KOMMENTAR

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här