Är det någon som kommer ihåg den grekiska skuldkrisen? Nej, för sedan kom kriget i Ukraina och den ständigt utvidgande krigs- och krishärden i Mellanöstern, Daeshs massmord och härjningar och flyktingkrisen. Just nu breder det amerikanska presidentvalets Super Tuesday ut sig över löpsedlarna. Och Mello.
Så där var det häromdagen när jag satt och filosoferade över min löparvardag och min pga skaderehabilitering obefintliga form. Då damp plötsligt SOKs nya OS-kvalgränser för friidrotten ned, som vanligt omotiverat ultrasnäva och dessutom orättvist fördelade. Och när de precis landat dök nästa skandal upp – tvåstegsraketen Aregawi: först med en lysraket i form av skenbosättningen i Sverige, sedan den verkliga bomben – ett positivt dopingtest!
Men vi tar dem väl i turordning och spar det viktigaste till sist.
Min egen numera lusiga framfart i löparspåren har som sagt hamnat i en medieskugga som närmast liknar total solförmörkelse och lika bra det (den har av rimliga skäl inte legat särskilt mycket i ”media-solen” tidigare heller, om sanningen ska fram). Men vem ska man känna självömkan för, om inte sig själv? Under rehab-periodens ofrivilliga löpvila har jag försökt underhålla kroppen efter bästa förmåga genom att fortsätta träna kondition och styrka. Jag har kört hårda pulshöjande intervaller på spinningcykeln och sett till att stärka och förbereda löpmusklerna för arbete. Det successiva igångsättandet med löpträning efter ett par månader har gett nya insikter.
- När man löptränar kontinuerligt under lång tid blir man i jävligt bra form
- Man tappar sagda form på en bråkdel av den tid det tagit att bygga upp den
- Löpmaskineriet är en helhet, inte en tredjedel kondition, en tredjedel styrka och en tredjedel löpekonomi.
- Aerob kapacitet för löpning kan bara upprätthållas med… löpning
När jag sprang mitt första distanspass blev jag trött i löpmusklerna, utan att vare sig andning eller puls kom upp i högre ansträngning än prattempot krävde. Fartökning gick bra en stund, men jag blev ganska snart ”sittande” i min löpning på ett sätt som jag inte upplevt på flera år. När jag sedan vågade mig på banintervaller, kunde jag konstatera att det gick bra upp till ungefär en minut, sedan var bensinen slut. Återhämtningen var OK mellan intervallerna, men mönstret upprepade sig. Jag kom helt enkelt inte in i den aeroba fasen. Det var som att kroppen glömt bort hur man gör när man syresätter musklerna!? Jag hade kvar min växellåda, men bara med 1:an och 5:an. 2:an, 3:an och 4:an hade rostat ihop och gick inte att lägga i. Så vad gör man? Man sätter igång med att bygga upp sin aeroba kapacitet, utsätta sig för plågsamt utdragna fartökningar, syrealstrande backintervaller och härdande tempopass. Med målet att renovera min växellåda och bli bra form igen. Jävligt bra form!
De svenska OS-kvalgränserna
De svenska OS-kvalgränserna för höjd damer samt diskus och slägga herrar har sänkts till IAAF-nivån. Det är bra. Men varför har inte övriga svenska OS-kvalgränser sänkts på samma sätt? Jag tycker det är kontroversiellt dels att SOK har snävare kvalgränser än IAAF och även snävare än t ex Storbritannien och Tyskland, dels att man godtyckligt valt ut ett fåtal grenar vars utövare gynnas. Elmar Engholm har redan framfört detta, men jag vill aktivt stämma in i kören och sjunga ut att det inte är OK av SOK (no pun intended) att missgynna svenska friidrottare på detta sätt. Hur det hänger ihop med att jobba för och marknadsföra svensk idrott begriper i alla fall inte jag. Varför kampanja för att få arrangera OS i Sverige om man inte ens anser sig ha råd att skicka våra främsta idrottsprofiler till det största skyltfönstret av alla? Saknas det pengar? Vore det i så fall inte rimligt att tala om det, jaga sponsorer och kanske inte skicka en liten handplockad delegation friidrottare på studiebesök till Rio, utan istället satsa på att få med så många aktiva deltagare som möjligt till själva OS?
Jag vill också få veta varför principen om topp 8-placering är så självklart allenarådande för SOK? På vilket sätt är den bra för svensk elitidrott och svenska elitidrottare? I den alltmer globaliserade och växande idrottsvärlden borde det snarast kunna finnas skäl att lätta en aning på urvalskriterierna för vilka som ska få möjlighet att representera Sverige, medan det fortfarande finns några som kan och vill.
Så här ser OS-kvalgränserna ut för IAAF respektive Storbritannien, Tyskland och Sverige. Hårdare gränser än IAAFs är rödmarkerade.
Svenska Friidrottsförbundet, som annars brukar försöka tillämpa kvalgränserna generöst och se till att så många som möjligt får tillfälle att tävla för Sverige, har i detta fall valt att tiga om eventuella egna invändningar och neutralt presentera de ”ändrade” kvalgränserna. Även om det är SOK som har beslutsrätten, så framstår det som att SFIF i allt väsentligt delar SOKs uppfattning om kvalgränserna. Här tycker jag att man åtminstone skulle kunna reservera sig och tala om vad man själva har för ståndpunkt. Det kan ju inte vara i svensk friidrotts intresse att skicka så få svenska friidrottare som möjligt till OS?!
Abebas dopingavstängning
Abeba Aregawi har aldrig varit en produkt eller ens en del av den svenska friidrotten, vare sig dess med- eller motgångar. För många med mig har det varit oklart varför hon ens velat tävla för Sverige, eftersom hon vare sig tävlar eller tränar här, inte engagerar sig i sin klubb, inte lärt sig tala svenska och inte bor här, inte ens formellt sett, som det har visat sig. Det har varit lika mycket desinformation som information runt Abebas svenska arrangemang. Hennes dopingavstängning väcker därför inte så mycket hjärtskärande bestörtning, utan mer luttrad besvikelse och kanske lite bister skadeglädje över att ännu en fuskare satts dit.
Min ståndpunkt är att vi ska ta emot idrottande invandrare med öppna armar och låta dem bli en del av svensk idrott, men vi ska låta bli att värva och/eller importera etablerade stjärnor för att representera Sverige i mästerskap på det sätt som Turkiet, Qatar, Bahrein m fl stater gjort.
