Ibland undrar man varför man gör vissa saker. Och det finns mycket som andra gör som inte verkar riktigt klokt. Numera aktar jag mig för att tycka så mycket, för jag har blivit rätt knäpp själv. Jag har börjat springa. Långt. Onödigt långt – och jag älskar det. Det finns en gemenskap, galenskap och magi i ultralöpning som är lika oemotståndlig som svår att förklara. Kanske omöjlig, men jag gör ett försök.
Året är 2010 och vi sitter i en bil på väg till Lapland Ultra 100 km. Nästan framme frågar maken om vi vill köra banan. ”Är du inte klok, den är tio mil!?”
Jag och syrran Anja fnissar, för i morgon ska vi springa den sträcka som vi nu inte orkar ta oss med bil.
På plats köper vi en lott med en livs levande ren som första pris. Vi sneglar på löparna som släntrar in; vältränade män med coola tröjor från tävlingar vi aldrig hört talats om.
En av männen frågar vad vi gjort innan. Anja svarar ”tja… en mara och Ironman.” Jag piper ”tre maror.”
Han mumlar bekymrat att ett maraton är ett maraton, men tio mil, det är tio mil det! Anjas blick blir till härdat stål, men jag sjunker ihop.
Då kommer han; Bertil, med fluffigt gråvitt hår och snälla pepparkornsögon. Han säger ”Äsch, minns bara att hur ont det än gör så ska man bara i mål”.
Och Bertil, han vet, för han har sprungit alla tiomila i Sverige. Numera har han inte bråttom – han missar aldrig en våffla och pratar med alla – men i mål kommer han alltid.
Starten går. Vi är fulla av endorfiner och galghumorn flödar. Efter fem mil vrålar vi ”distansrekord!” och gapskrattar, för vi har hälften kvar.
Då kräks Anja.
Jag tänker: ”Shit, hon bryter!”
Hon tänker: ”Shit, de tvingar mig att bryta!”
Hon skyller på gelen och halsar en hel korv risgrynsgröt direkt från tuben. Då kräks nästan jag. Vi fortsätter. Skrattar, stönar, peppar. Till slut… mål. Vräker ur mig att ”det här var alldeles för jävla långt, det gör jag aldrig om!”
Vi är lättade, lyckliga och har blåsor stora som dadlar. Anjas ena fotsula är lös. Pizza och skumpa i solen – och jag vinner renen! Men magin kommer senare. När löparna samlas i matsalen blir borden till sprakande lägereldar där sanna sagor berättas. Och någonstans där, bland historier om äventyr och umbäranden, blir jag fast.
Fyra år senare sitter jag i en annan bil, efter 24-timmars i Borås. En brutal tävling, 28 grader i skuggan och 3 000 höjdmeter. Jag blev så slut att jag inte mindes mitt eget personnummer vid dopningskontrollen.
Mamma tittar ut genom fönstret. Jag frågar vad hon tänker – inser att hon nog kan tänka en hel del, om ultror i allmänhet och sin dotters sent i livet påkomna galenskaper i synnerhet. Men hon utbrister: ”Jag har haft sååå roligt!! Vet du, jag är faktiskt sugen på ett tolvtimmars!”
Jag stirrar. ”Oj, vad kul! Men… du ser det inte som ett hinder att du inte löptränar..?” Mamma stirrar. ”Näe? Man kan väl börja? Och gå om man blir trött?”
Nu vill sonen springa sextimmars. ”Vad skoj, men du måste ta det lugnt – springa, äta glass, vila, springa lite…”, säger jag.
Han stirrar. Det är väl klart, tror jag att han är dum i huvudet? Suckar: ”Mamma. Jag gör en Bertil.”
Det finns mycket som folk gör som inte verkar riktigt klokt. Min 65-åriga mor och 11-årige son har aldrig löptränat, men nu vill de springa en ultra. Jag försöker att inte tycka så mycket, för jag är nog rätt knäpp själv. Och har man tur får man vara med på ett hörn. Vi gör en Bertil.
Annika Nilrud
Ålder: 39 år.
Bor: Kode.
Klubb: Hälle IF.
Personliga rekord: 100 km: 8.28.30; 100 miles 15.47.13; 24 timmar: 215,5 km.
Mål: ”Att som 80-åring, med hängbröst och rynkiga knän, klara Stockholm Marathon precis innan maxtiden. Och överleva Spartathlon i höst.”
