Aros Marathon Race Report

Emil H  

 

Vi kastar oss in i berättelsen när jag och de andra omkring 170 löparna står vid slottet i Upsala och väntar på att komma igång med dagens utmaning: 50.4 km, via en gammal banvall till Enköping.

Cool nummerlapp. Snabbt nummer

Tävlingsledaren hälsar oss välkomna och informerar att det är gemensam löpning/uppvärmning till banvallen ungefär två kilometer bort. Jag antar att de inte kan snitsla banan genom Uppsala av uppenbara skäl. Vi får också reda på att det finns tre inofficiella grupper; den snabba, mellangruppen som har farthållare kring 5.30/km och en långsammare.  Jag blev osäker här eftersom jag i min gameplan hamnar mitt mellan snabba gruppen och mellangruppen men tänker att det säkert ordnar sig efter uppvärmningskilometrarna; där lär fältet splittras upp och jag får en chans att kolla var jag ligger jämfört med de andra.

Precis efter startskottet. Brant nedför

Starten går och det börjar i en brant nedförsbacke, tillräckligt brant för att jag behöver bromsa mig ner och kommer ändå ner bland de 10-15 första. Han som var ledare för snabbgruppen och en löpare till rusar iväg i en väldigt snabb fart och fältet spricker upp.

Efter bara nån kilometer visar det sig att de första i min klunga tappat bort ledarduon och ingen av oss på platserna 3-12 inte hittar. Allmän oreda uppstår innan en tjej ropar i nästa klunga: ”Vet ni vad ni håller på med?” ”Nää.. svarar alla snabba killar lite skamset och i samma ögonblick berättar två förbipasserande att två andra killar sprang ”ditåt”.

Arrangörsmiss kan jag tycka. Jag gjorde första kilometern på 4.46 och ihop med alla andra blev ifrånsprungen med säkert en minut på en kilometer på ett lokalt ultralopp. Då behöver man nog säkra upp.

 

Väl på banvallen är det ju inte svårt att hitta och farten är fortsatt ganska hög, kring 4:40-4:50. De två längst fram ser jag inte mer och en bit framför stora klungan är en ensam löpare som jag iblad såg ryggen på. Vi andra ligger i en utspridd klunga på tre led i bredd och för min egen del är jag ibland femma, ibland en bit ner på femtonde. Jag tycker att jag håller en stabil fart (10 sek/km i skillnad de första 8 kilometerna)och en skön rytm, trots det är det en del omflyttningar kring mig.

 

Rätt som det är har jag och tre andra hamnat i en egen liten klunga framför de andra och jag hamnar i rygg på nummer 371. Farten ökar ner till 4.28-4.32 mellan kilometer 8-20, stabil och avslappnad fart. Rak och fin grusväg eller asfalt. Kring kilometer 15 började 371 tappa lite, lite. Jag låg så pass nära honom att jag behövde stoppa en steg här och var för att inte springa in i honom vilket sabbade min rytm lite.

Jag visste ju dessutom att jag låg på femte plats och fyran börjar nu tappa samtidigt som jag är lätt och har bra energi. Hybrisen växer för varje steg.

Plats 4-7. Borde inte vara jag

Här är det ju inte skitsvårt att klura ut att det går åt helvete för fort egentligen. Jag har nog totalt 30 km under 5-fart 2019 inklusive Wintertrailrun, jag har ju satsat på ”mycket, långt och långsamt” i år. Och att öka den siffran med 40% i ett svep under ett ultralopp kan ju egentligen bara sluta på två sätt: Handbroms eller bryt. Min handbroms var ur funktion.

 

Strax efter att 371 började tappa sprang jag om honom i samma fart som benen ville hålla och som vi hållit i 6-7 kilometer. Jag fick en lucka direkt på 5-6 meter och var som längst 10-12 meter före de tre andra. De lät å andra sidan väldigt fräscha där de sprang och småpratade medan jag satsade på att bara slappna av.

I en uppförsbacke på asfalt var de nästan ikapp och jag tänkte att det nog var bra, då kunde jag få en rygg att gå på igen. Men efter back-krönet växte aståndet igen och i efterföljande utförslöpa försvann de ytterligare längre bort.

 

Men säg den glädje som vara en hel halvmara. In på grusvägen igen närmade de mig snabbt ikapp samtidigt som jag började bli lite stum i benen. Alla tre var ikapp och om ganska snabbt, vi hade då sprungit ganska precis 1.5 timme och tagit oss 19.7 km.

 

Och varför är just det intressant? Jo. Min taktik innan loppet såg ut såhär:

* Spring avslappnat men inte för fort. 5 min/km så långt det håller men sakta ner ifall det behövs, ingen förhoppning på tätplats, däremot under 4.30, kanske ner mot 4.15.

* 2.5 dl sportdryck och 25 g socker var 30e minut

* Var 90e minut: Min ”hjälpa knä-övning” i samband med att jag packar om väskan.

 

Farten var alldeles för hög men vätska och socker hade funkat riktigt bra. Inga problem med magen eller nån sorts uppstötningar. Kontrollerade intag utan andnöd och inget spill.

Och nu är vi framme vid knäövningen. Stå på ett ben och sträck upp handen i luften. Om min fru får beskriva den.

 

Så efter 90 minuter stod jag nu på en grusväg i min ensamhet och vinglade lite osexigt med blicken långt ut i skogen. En löpare passerade mig med en något fundersam min. Och så iväg igen. Nu lite stelare och på åttonde plats. Snart kom vi till loppets första stig, egentligen inget speciellt men klart jobbigare än grusvägen.

 

Halvmaran passerades på 1.37. Tangerat PB med tillägg att min knäövning och ompackning av ryggsäck tog knappa två minuter.

 

Tappade nån placering till in till Örsundsbro och första ”riktiga” kontrollen med annat utbud än vatten att välja på. Här stod också min familj och hejade. I Örsundsbro pågick det något jippo som innebar att det var väldigt mycket folk i rörelse och i kombination med dålig märkning tog det en liten stund innan jag hittade stationen och fyllde på cola i flaskan, pratade några ord med familjen, bland annat beklagade mig att jag gått för fort, och gjorde high5 med sonen.

Vid 25 km, kollar energi

Här hade jag sedan lite otur, både med underlag och tankar:

Eftersom jag blev alltmer stum och fortfarande hade väldigt långt kvar var jag tvungen att springa försiktigt och slappna av så mycket det går. Men väldigt snart efter kontrollen gick banan längs en bilväg på en stig som var knölig åt alla håll och hade ett par mindre diken som skulle passeras. Svårt att springa avslappnat då och det slet en del. Blev omjoggad av några löpare. Sen small det bara till: Rätt som det var kom det tre löpare som skjutna ur en kanon; de såg hur fräscha ut som helst och flög om mig och verkade som att de inte ens märkte ojämnheterna i marken. Jag kände inte igen dem från första kilometerna heller så min första tanke var att de legat långt bak, kört väldigt taktiskt fram till 25 km och nu tänkte bränna på. Sen kom det en till. Och en till. Väldigt snabba och väldigt fräscha. Inte ens svettiga.

 

Min familj har letat sig fram till en vägkorsning vid ca 29 km och gör sitt bästa för att peppa men jag är inte riktigt där… Min fru berättar att det inte är så långt kvar. Jag kommer inte ihåg om jag svarade men tänkte att hon hade sjukt fel. Det är aslångt kvar. Men jag hade inte gett upp, rätt som det är vänder det, det måste släppa snart.

 

Samtidigt har mina ben lagt ner här. De funkar liksom inte. De gör såklart ont men ömma ben har jag sprungit med förut. Det här är värre. Det finns ingen kraft alls.

Höftböjarna är slut, i bägge baksida lår ligger krampen och smyger. Rumpmusklerna är stela och bara hugger.

Så många löpare förbi mig. Löpare som, utan att göra nån ledsen, inte ser jättesnabba ut. De småpratar och bara rinner iväg medan jag kämpar för att inte behöva gå i minsta krön.

Mantrat ”Hur långsamt man än springer går det snabbare än att gå” försöker jag hålla i hjärnan hela tiden.

En av de oförskämt pigga löparna springer om mig och säger ”Bra kämpat!” varpå jag svarar ”Nä, men tack ändå”. ”Vadå, du har ju sprungit över halva.” Eh ja… Va? Det här pågår fram till kilometer 34. Några slitna löpare springer om mig, de känner jag igen sedan starten men de allra flesta ser grymt fräscha ut och bara lufsar förbi mig. Vad fan är det som händer?

 

Vid 34 km är det på nytt vätskekontroll. Det är ganska mycket folk där, kanske 15-20 personer, men ingen trängsel. En kvinna i 50-årsåldern lägger fram Cola, saltgurka, kakor och godis på bordet och vi är några som plockar samtidigt. När jag står och häller upp Cola i min vattenflaska spänner hon ögonen i mig och frågar: Hur mår du, går det bra?” Hon frågar bara mig, ingen av mina löpkollegor. Jag svarar att jag är trött och skyndar därifrån, vill inte diskutera om det nog inte är dags att kliva av… Försöker springa men det går inte. Benen funkar inte och jag kan inte ens gå ordentligt. Det är 7 grader varmt, jag har en långärmad funktionströja, T-shirt, shorts och tunna tights på mig. En varm dag hade jag tagit mig i mål, garanterat. Men i de här förutsättningarna. Icke.

 

Lets call it a day. DNF. Ringer min kära fru och det visar sig att de väntar bara nån kilometer bort. Skönt.

 

Jag tar med mig många lärdomar härifrån, men de kommer nån annan gång.

 

Just ja: Alla de där snabba, fräscha löparna på slutet av min löpning:

Det visade sig att jag hann förbi Örsundsrbo bara minuterna innan starten för halva distansen gick. Löparna som startade i Örsundsbro skulle springa halva distansen. Tro fan att de var fräscha när de precis startat… Jag visste ju om det men var så säker på att de skulle hinna starta innan jag var i Örsundsbro att jag inte hade en tanke på det.En annan dag hade det nog inneburit bra paceing men idag var det knäckande.

 

Aros Marathon: jag hoppas jag är tillbaks nästa år. Lite smartare, lite bättre.

 

 

 

 

 Dela på Facebook