Att vara pappa och löpare

Förra veckan kom dagen jag väntat på. Jag har haft den på känn de senaste månaderna. In på andra intervallen skriker Elliot ”jag vill springa själv!”. Hjärtat brister när han med förtvivlan i rösten utbrister ”de springer så snabbt! Vi hinner inte ikapp!”. Hans tre-åriga röst brister när han inser att hans ben inte hänger med i de vuxnas tempo. Vi stannar och jag tittar på honom. Vad jag älskar denna lilla människa.

Det har varit tyst här på bloggen sedan Stafettvinsten på Båstad Marathon. Det beror främst på att det varit aningen hektiskt på jobbet nu när sista anmälningsdagen för Helsingborg Marathon närmar sig (16/8 stänger anmälan). I samma veva var det tänkt att semestern skulle starta men första veckan blev lite mer jobb än jag hoppats och räknat med. MEN jag har varit disciplinerad med mina träningspass även om de många dagar fått ske tidigt på morgonen. Det har också inneburit att Elliot och jag nött av några härligt snabba pass med löpvagnen för att få ihop det. Jag är överlycklig för att ha fått till passen, Elliot överlycklig för att han får träffa ”springkompisarna” och springa snabbt.  Det bästa passet, men också det passet där jag förstod att ”vår tid” snart var slut, var långa intervaller i Pålsjö Skog. Vi glider in 20s sent till passet (3000, 2000, 1000 längs 2k slingan) och får jaga ikapp på första intervallen. Tempot blev långt högre än jag räknar med för att hinna ikapp. Vid vilan inser jag att vi sprang knappa 3000 (slingan är inte helt korrekt i distans) på 10:50. Vi höll ihop det bra de sista två intervallerna också men benen var rätt mosiga efter shockstarten. Direkt efter passet vill Elliot ur vagnen och springa själv. I kompisen Eriks sällskap har vi när jag kollar på klockan helt plötsligt ”sprungit” närmre 1,5km. Jag känner mig aningen orolig och påminner konstant om att han får åka i vagnen och att vi kan gå istället. Men han har bestämt sig. Jag ser på honom att han njuter. Det är inte påtvingat, inte krystat eller ansträngt. Han har samma ansiktsuttryck som sin pappa vid nerjoggen efter ett härligt pass. Lycka.

Löpning är en naturlig del av min och Elliots relation. Han har vid tre års ålder fått uppleva mycket. Födelsen av ett nytt maraton, snabba 10k tävlingar och intervallpass i terräng. När Elliot skulle fylla tre år frågade vi om han ville ha ett kalas. ”Ja! Ett springkalas!” svarade han. Tur att man har bra utrustning nära till hands.

Det är inte alltid helt lätt att hitta balansen i att vara pappa, löpare och förebild för sina barn. Jag våndas ofta i hur jag ska få ihop rollerna och framförallt tiden. Jag önskar och hoppas att Elliot hittar någon träningsform som han tycker om. Men det ska vara hans beslut. Detta är något som varit viktigt i all träning vi gjort tillsammans i löpvagnen, det ska vara hans beslut. Inför alla pass vi kört har det föregåtts av frågan om HAN vill. Samma gäller när vi väl varit ute på passet. Har något varit fel så har vi direkt stannat. För att få en bra och långsiktig löpvagnskarriär ska man inte glömma bort den viktigaste komponenten. Ditt barn! På träningen förra veckan hände det. 10x300m backe. ”Pappa jag vill springa själv!”. Mina ambitioner om ett kvalitetspass byttes ut mot ambitioner om kvalitetstid med Elliot. Han sprang upp och ner för backen två gånger ivrigt påhejad av kompisarna. Så otroligt stolt och lycklig, både han och jag.

Detta var första delen av två kring min löpning med barnvagn. Nästa inlägg kommer att fokusera på praktiska tips och erfarenheter. Som en fotnot i detta inlägg så är känslan gällande min formkurva och träning så har träningsfrekvensen varit bra och igår… Släppte det äntligen. Samma känsla som inför SM-milen, att formen är precis runt hörnet. Med några ruskiga pannbenspass i bagaget är siktet fortsatt inställt på att kvala in till New York Marathon på tid. Tävlingen i fokus är Prinsens Minne i Halmstad (21,1km) den 15/8. Kvaltiden är för närvarande 1:21 men jag siktar på livsdrömmen 1:19:59. Dock utan barnvagn denna gången.

Nu kör vi!

/Han som är pappa