Back2back

Emil H  

I helgen har jag sprungit två längre pass, 31 och 29 km, nästan uteslutande på sörmlandsleden här i närheten. Resterande är närmsta vägen till leden.

Det är märkligt hur två pass dagarna efter varandra kan vara så olika. Man kan såklart utan större tankeförmåga klura ut att andra dagens löpning är jobbigare, men de här två passen var verkligen helt olika trots snarlik distans.

Det första passet, tidig lördagsmorgon, tog jag mig till Ärila för att följa sörmlandsleden till Jogersö i Oxelösund och samma väg tillbaks, förutom att jag med fyra kilometer kvar sprang hem istället för till till golfbanan.

Bedrövlig känsla första 4 kilometerna, det kändes som att jag sprang på kullersten men det ordnade till sig när skogen kom.

Vädret var strålande sol och fyra minusgrader när jag stack ut. När jag var hemma var det istället fyra plus.
Den här etappen är uppdelad i två natursorter;  stig-delen mellan golfbanan och Stjärnholms stall samt asfalt igenom (den fina) utkanten av Oxelösund. Stigen var torr och fin, knappt nån is, och nära på vindstilla. En riktigt fin mars-dag helt enkelt.
Känslan var att visst var det lite tungt muskulärt men jag kunde springa mycket längre utan problem. Varför springer inte fler egentligen?

Dag nummer två var precis tvärt om. Jag testade en ny del av leden, från golfbanan till Koppartorp.
Trots tre mil i benen kände jag mig lätt, steget kändes oväntat fint och jag kände mig motiverad att springa några timmar i skogen trots regn och en plusgrad.

Men det ändrades snabbt. Ni som hittar i Ryssbergsskogen vet hur geggigt det är såhär års och med skogsvägar som maskiner kört sönder, vältna (?) träd och smält-is blir det inte bättre.
Jaja, snart kommer stigen, där är det torrt. Trodde jag, hoppades jag. Det kom fan knappt nån stig. Lyckades fota en stor del av den nästan torra stigen på en bild.

Traktorväg, motvind och tilltagande, snöblandat regn. Grusväg. Gegga och sörja. I skogen var det is eller kärr-känsla.

Det är lite uppiggande att trampa igenom ett dike och ha isvatten till knät…

Varför springer folk över huvud taget? Vad är det för fel på att ligga hemma i soffan, kolla på Vasaloppet och äta kanelbullar?

Nä, de första två timmarna var så tråkiga. Kalla. Blöta. Trist väg.
Jag förstår varför det var ganska undermålig märkning under etapperna; så tråkiga etapper kan inte dra mycket folk som märker att markeringarna försvunnit, att träden med de orange märkena ramlat över stigen eller att nån rolig person vridit skylten med riktningspilen åt fel håll…

När jag var framme vid sista 5-6 kilometerna kom äntligen min sorts terräng; Mina torra stigar i kuperad terräng, precis sånt som är roligast att springa i trots att jag inte är speciellt snabb. Att varje gång upptäcka att de stumma benen faktiskt kan förflytta mig upp och ner, över stock och sten.

Det är en fin känsla.

 Dela på Facebook