Dagens medlem är en enastående löpare med en enastående historia. Gillar du löpning, ta en paus, luta dig tillbaka och läs en lång men inspirerande story om Marc Lövgren Karlsson från Malmö.
På Änglamilen 2015 låg jag tillsammans med Sarah Lahti och en kille till och kämpade, jag hade grymt bra flow. Killen kollade på mig vid 2km och sa, ”du kört hårt i dag BG”. Vem var nu det tänkte jag och fortsatte pressa mig, vid 9,5km stack både han och Sarah från mig. Vi pratade efteråt, kände igen namnet mycket väl men hade inte träffat honom innan. Efter det är jag mer än medveten om vilken fantastisk löpare han är. Efter läst historian nedan är han inte bara en löpare jag beundrar utan även en människa som jag verkligen imponeras av.
Vem är Marc Lövgren Karlsson?
Jag är en 42-årig gift småbarnsfarsa, jurist och löpare som springer allt från medeldistans (800) till marathon för Heleneholms IF i Malmö. Jag har tänkt ägna dessa rader till att beskriva hur det blivit möjligt för mig att springa långt igen genom att springa kort. Jag lever med resterna av en envis ”reaktiv artrit”, en reumatisk sjukdom som drabbade mig 1998 när jag precis sadlat om till löpare från fotbollsspelare. Mina tankar går till en blek vintereftermiddag på Östra sjukhuset i Göteborg och läkarrösten som i en bisats säger “…och springa kommer du nog inte kunna göra igen”. Jag hör mig själv säga – “vad menar du?” Han svarar – ”Ja alltså du kanske kommer kunna jogga och så men inte det du skulle definiera som löpning”.
De dåliga tankarna sköts snabbt ur sinnet – Nej! – dom måste ha fel – jag SKALL visa att de skall få fel… Jag som precis börjat försöka springa fort i Mölndals AIK. Jag hade hunnit med en säsongs grundträning och beslutade att 1500m var min grej – det blev bara 3 tävlingar inomhus och utan någon särskild formtopp slutade alla tävlingarna snöpligt nära men över 4:00 – det var ändå bra tänkte jag… Träningen sköttes av Lars Ynner som kommit att bli en av mina nära vänner. Lars och jag har hållit kontakten genom alla år och bor idag ett par hundra meter ifrån varandra. Det är Lars som får lyssna på de flesta av mina vansinniga idéer och planer – för det är jag honom evigt tacksam.
Vad hade hänt? Alltför hård träning i kombination med salmonella och en speciell ärftlighetstyp hade skapat en våldsam reaktiv artrit, som förvandlat mig till ett kolli – inflammationer i kroppens alla leder gjorde t.o.m. andningen smärtsam. Initialt blev det rullstol och efter 5 månader slängde jag kryckor och skulle bara tillbaka – jag kunde ju cykla!
Många försök har känts bra i två pass och efter ca 2år av ständigt grusade förhoppningar och tårar pga smärtande leder sargade av kortison förlikade jag mig med att läkaren nog hade rätt. Långt senare kom jag på att jag kanske skulle prova med att springa kortare – inte springa 5-10km utan 1km… och det var under sommaren 2010 som det plötsligt började fungera – när inflammationerna kom testade jag att äta aktivt svavel vilket hjälpt mig ur den akuta situationen 12 år tidigare (men som jag valt bort pga att magen har vissa synpunkter på intaget).
2011 kunde jag börja springa 5km och längre på kontinuerlig basis och 2012 kom första och andra Maran (Köpenhamn – 3:08 och Berlin 2.46). 2013 blev det 2:39 i Berlin och 2014 pekade mot ändå större framsteg tills dagisbakterierna tog ett bastant grepp över min kropp som plågade sig till 2:38 i Florens.
Felix är 4 och Eddie är 2år och de är ofta med i dubbelvagnen när jag tränar, vilket jag gör så gott som dagligen. Mestadels kortare pass och ALDRIG över 30km och endast undantagsvis över 20km. Korta pass har vissa fördelar då man som yngre familjemedlem slipper sitta och gnida sig mot brorsan i timmar, vilket blir tråkigt även om man har ipad.
Mitt mål har sedan en tid varit att göra under 2:30 på marathon och all annan träning och tävling syftar till att nå dit. Förra året skulle målet nås genom en idealvecka om ca 60-70km löpning. I augusti månad låg årssnittet på 42km/vecka (flera längre uppehåll – skador + sjukdomar). Jag insåg att målsättningen måste revideras och sattes till sub 2:35, vilket var tufft nog. Utöver två tävlingshalvmaror hade benen burit mig över 21km endast vid ett ytterligare tillfälle under året, men ett fåtal träningspass gav en smula hopp. Det var för sent att slänga in volym så vägen gick över intensivsatsning på medeldistanslöpning (800-1500m) och terränglöpning. Min plan var att öka löpstyrka och att de 3:40min/km som krävdes för att nå målet på maran skulle vara en behagligt låg fart. Att springa långt är en naturlig gåva jag har – jag har god löpekonomi och klarar ett (1) långt pass (eller lopp) – men sedan krävs också lång återhämtning.
Hur det gick? Efter att bl.a ha gjort mitt livs första 800m lopp, som gick fint i 600m (1:29), där jag sedan stapplade i mål på telefonstolpar på 2:04 löpte jag de 42km i Valencia den 15 Nov 2015 på 2:33,40 – 1min och 20s under mitt reviderade mål. Till skillnad från tidigare under säsongen fick jag till ALLA pass månaden inför tävlingen och jag var i form. Mitt program för sista månaden hittade jag av en slump 2012 då jag googlade och hittade Owen Wilsons “Marathon training: planning a 30-day running programme” och har använt det 3 ggr och alltid nått målet. Två gånger har jag försökt öka volymen under den sista månaden i tron att det skulle bli bättre och misslyckats kapitalt båda gångerna. http://www.pponline.co.uk/encyc/marathon-training-planning-a-30-day-running-programme-702#. Jag säger inte att Owens teser fungerar för alla – men om man skall hitta det som fungerar så bör man ha ett öppet sinne och hoppas att det är rätt för dig.
Min löpvolym består alltså till relativt hög andel av kvalitet. Ett signaturpass som jag löper 2 av 3 veckor kan liknas vid en kombination av fartlek, tröskel och distans. Passet går ut på att efter passande uppvärmning köra tidsintervaller i pyramid 2-3-5-7-5-3-2 min – mellan varje intervall löper man 1min (långsam distansfart – i mitt fall 4:45-5:00). Man genomför 2 st pyramider. Ansträngningen i intervallen kan avpassas för dagsform, men kör man hårt är det halvmarafart och är det lugnare marafart – och till nöds kan man sänka hastigheten i vilan om det behövs – passet är nästan omöjligt att ”krascha”. Passet innehåller 54min kvalitetslöpning och är ganska behagligt för huvudet. Det blir ett av 3-4 kvalitetspass per vecka.
En annan viktig del för att jag skall lyckas på race är att jag inte blåser krutet för tidigt (har svårt för det). Jag försöker alltid springa marathon med negativ split (dvs fortare och fortare). Jag har plockat upp det via ett koncept som kallas MARCO – https://feelrace.com/fr.pl?th=_Marco.
MARCO utgår från puls och om du inte ”har dagen” ligger du bara kvar på pulsschemat och undviker krasch. Har du däremot dagen kan du få en fantastisk upplevelse när du flyger fram genom fältet från 30km och framåt – INGEN passerar dig samtidigt som du passerar mängder av löpare och DU växer. Vid passeringen 41km i Valencia hade jag så mycket överskott att jag lade in en långspurt och höjde hastigheten med nästan 20s/km ned till 3:19min/km. De sista 1200m löptes på 3:58… Att få uppleva att krossa sitt mål med så mycket energi är en känsla jag bär med mig varje dag och som gör att mitt mål känns realistiskt.
Under löpuppehållet har styrketräning och rodd varit stående inslag. Matchvikten ligger på ca 72kg på 175 cm – en relativt tung kropp som inte tål mjölksyra särskilt väl. Vissa fördelar kommer på längre sträckor då jag kan lagra mycket energi och inte springer nära tröskeln. År för år blir jag dock lättare och i takt med att jag blir lättare förbättras också resultaten så förutom kontinuitet så är även vikten en stor faktor i min resultatutveckling (och en stor potential trots att jag blir äldre).
På min väg tillbaka så har många tagit emot med öppna armar – i Malmö finns flera gäng löpare som man kan hänga på. Mikael Sjöholms ”breakfast running” hade jag stor glädje av i min omstart – ett riktigt bra löpkoncept. Löparprojektet har också härliga pass och många ggr har jag hängt på coach Sara Ivarsson på lördagsmornar i Bokskogen – och flera av hennes yogainspirerade löpskolningsövningar är nu stående inslag i min uppvärmning.
Jag har alltmer kommit att träna ihop med två gäng som danar min träning – i det ena får jag ovärderlig hjälp av den oförtröttlige Magnus Hansson och hans patenterade ”parktrösklar” – i det andra – medeldistansgänget i Heleneholm – inspireras jag av Mattias Ohlsson – Sverigeelit på 800m. Coach Ivan lotsar Mattias som i stort sett alltid lyckas med en maxprestation på de sista intervallerna. Jag är dem stort tack skyldig då de har tålamod med många avbrutna pass, kramp och bristningar (och tjöt). När jag lyckats tygla mig har resultaten kommit.
När det nu inte går att springa mer så är det härligt att se att resultaten ändå går framåt med hjälp av passen ovan, intensitet, cirkelträning och KORTA långsamma löpningar (5-8km) som bara har ett syfte – att vara fräsch till nästa hårdkörning. Jag har sneglat på Sebastian Coes träningsmetoder och försöker tillbringa mycket tid i zonen 3-5000m pace. Det är svårt att genomföra om man är sliten efter långa pass. Ett pass jag kör ofta kommer från norska olympiatoppen: 4x4min – med 3min vila är ett kort och enkelt pass med hård ansträngning. Alternativet med korta vilor och fler intervaller funkade för mig som ung men nu verkar snabba intervaller med kort vila utgöra ett kraftigt ökat slitage. En annan effekt av att farten på intervallerna går ned är att det önskvärda glappet mot marathonfarten inte uppstår.
Vad säger du om 2016 så långt?
Jag körde en inomhussäsong mot medeldistans då kroppen plötsligt sa nej till all löpning över 10km. Det gick över förväntan och jag blev en del av Heleneholms 4×800 lag på stafett-SM. Det kändes både inspirerande och skrämmande att gå ut till calling med killar som Almgren och Berglund som skulle köra sista sträckan. Första sträckor brukar öppnas försiktigt men så inte i år. För mig en ursinnig öppning på ca28(200)/57(400) kunde kontrolleras till 2:01 höga. Alla löpte bra i ett återuppståndet Heleneholms IF och vi var nöjda med det, men inte i att vi blev diskade (förbundets klåfingrighet att diska ett antal lag utan att något av dem lämnat in en protest eller sprungit för kort el. likn. förtjänar en egen text). Under 2016 har jag inte haft någon allvarlig skada utan kunnat träna kontinuerligt. Mindre bristningar och de återkommande ledsmärtorna har dock dragit ned den redan låga volymen ytterligare (löpning om 38km/vecka+ kortare cirkulationspass på cykel motsvarande totalt 5h träning/vecka). I kombination med hård arbetsbelastning så har jag därför valt att fortsätta köra medeldistansträning – det funkade kanon förra året och något jag tycker är väldigt roligt. 800 hade jag aldrig sprungit före hösten 2015 och årets mål var att springa under 2min. Jag har en sekund kvar till det målet med tre lopp på 2:01 men är ändå nöjd – sub2 får vänta till 2017. Höjdpunkten så långt är annars att jag slagit Dan Glans gamla skånska veteranrekord på 1500m i M40 (4:11 stod sig i 27 år). Jag har gjort 4:09 två ggr i ganska olika lopp där jag inte var i form i det första men löpte inspirerat och var i form i det andra men fastnade på tåget (inte bildligt utan i tunneln under Öresund) och fick springa ouppvärmd och gjorde det dåligt kontra formen.
I övrigt är det härligt med Sarah Lahtis framgångar – och hennes frispråkighet. Att se Ekvall, Leandersson och Rogestedt är också otroligt inspirerande. Jag betraktar toppnivån i världen med relativt svala känslor – resultaten är ”fantastiska”. Jag skulle tro (utan att veta) att ”ren” världsklass ligger betydligt närmare nämndas prestationer än vad de idag jämförs med. Jag blev till min stora glädje testad i samband med Veteran-NM där det blev guld på 800 och silver på 1500. Jag skulle vilja se en betydligt mer utbyggd och avancerad global dopingkontroll än dagens. Jag vill veta att de fighter jag ser på OS och i lokala stadslopp i Sverige är ärliga.
Resten av 2016?
Det är tänkt att det skall springas höstmara och det blir väldigt spännande att se vad det kan ge givet att det blivit så få km detta år – lågvolymkonceptet får verkligen bekänna färg. På pluskontot är att jag inte varit helt still någon längre period som tidigare år – och fått till mycket kvalité. Som upptrappning kommer jag att löpa en halvmara och en del terränglopp. Jag har inget sug efter att göra 2:32 – om mina indikatorer inte visar på kapacitet under 2:30 så går jag in i grundträning för 2017. Jag skall försöka träna smartare för att musklerna skall hålla och en spännande resa är att försöka närma sig det svenska veteranrekordet i M40 1500m på 3.58.77 som Birger Ohlsson har. Ett mycket tufft och inspirerande mål (utöver sub 2:30 på maran)!
Du har gått med i Springklubben, varför?
Spring är en plats där det finns plats för många. Här kan vi som löpnördar få kvalitetsbevakning av små och stora evenemang på ett gediget och engagerat sätt – det skulle kännas som något viktigt och angeläget försvann om inte springklubben kunde leva vidare – jag vill helt enkelt ha den här produkten för att ni gör den bra och bryr er om det ni gör!
Tack Marc – jag tänker då och då på hur fruktansvärd glad jag är att jag startade presentationen av våra medlemmar. Den idén gör att jag varje dag får läsa om nya intressanta människor och löpare. Din story går rakt in och man är tacksam att den blir officiell så fler får ta del av den, tack. Du inspirerar på många sätt. Vill du som läser berätta din story, hör av dig till mig, vill du vara en del av Spring – Klicka in här: http://spring.pren.nu/
