De tre bästa sätten att dö

Ove Haugen  

I går var jag åter uppe i Änggårdsbergen. Det var en lugn återhämtningsrunda efter lördagens intervallträning, som så småningom ska göra mig rustad för Stockholm Marathon. Medan blicken tog in de kända omgivningarna – Axle Mosse, Bredfjäll, Finnmossen – fick tankarna ta sin egen väg. Jag tänkte på tid som hade förflutit. På människor som fötts och på människor som dött. Och på hur snabbt allting går (möjligen förutom min löpning).
Troligen är det en åldersfråga. Ju längre man har sprungit omkring på jorden desto fler finns det i ens omgivning som har försvunnit. Och desto mer medveten blir man om att ens egen tid naturligtvis också är begränsad.
Så hur skulle jag då vilja lämna den här kaotiska, jobbiga men ändå underbara tillvaron? tänkte jag. Hur skulle jag, i den bästa av världar, vilja ta farväl?
Jag kom fram till att det finns tre ultimata sätt att dö, och här följer min lista, från tredje till första plats:

Nr 3) skulle vara att somna i ett av de ögonblick i livet när man är som mest närvarande, när man är helt utan rädsla för vad som komma skall och helt utan ångest eller ånger för vad som varit. När man struntar i ofullbordade drömmar och dumheter som begåtts.
Jag tänker förstås, för att säga det på ett diskret sätt, på den erotiska höjdpunkten. Extasen som fullbordas mellan två människor.
Det finns dock en nackdel med det sättet. Oavsett om man ligger överst eller underst så blir det en obehaglig upplevelse för den man lämnar kvar efter sig. Möjligen skulle man kunna säga att detta kan lösas genom att man uppnår den erotiska höjdpunkten på egen hand – helt utan någon annans iblandning – fast då skulle det å andra sidan kännas som ett rätt så torftigt sätt att dö. Alltså måste det fastslås att nr 3 definitivt har sina svagheter.

Nr 2) är ett helt annat scenario: Här ligger jag nerbäddad i en stor, mjuk säng med tjocka släkten – fru, barn och barnbarn – omkring mig (och nu menar jag inte på något sätt att min fru skulle vara tjock). Jag är mätt på livet, mätt på upplevelser och redo att gå. Sikten har blivit klar: alla världsliga bekymmer har sjunkit till bottnen likt gammalt skräp och ruttna löv i en sjö. Helst är jag också hundra år och har ett stort, grått skägg.
Nu hämtar jag andan för att ge dem några sista ord av visdom innan jag lämnar jordelivet. ”Äntligen har jag sett det”, säger jag. ”Äntligen har jag förstått vad som är meningen med det hela. Meningen är…”
Sedan drar jag en djup suck och innan jag hunnit fullborda meningen är jag död.
Men det här kan möjligen också uppfattas som lite taskigt mot ens närmaste. Inte lika taskigt som nr 3 – här finns det ju trots allt ett slags humor inkluderad – men ändå…

Nr 1) är åter igen en helt annan situation, och förutom att vara det bästa sättet är det förmodligen också det sätt på tre i topp-listan som är mest sannolikt. Det handlar nämligen om att avlida i löparspåret.
Jag är inte ensam om att ha framfört den här tanken. Jag tror det var Monte Python-medlemmen Michael Palin som sa det i en intervju med Runners World för ett tag sedan. Jag minns inte exakt hur han beskrev det, men tänker mig en skogsstig, gärna om våren eller om hösten. Jag är inne i en skön rytm. Jag är närvarande. Min andning är i synk med den stora, levande organism som skogen utgör. Sedan blir jag plötsligt trött och måste lägga mig ett tag på den mjuka bädden av fjolårsgammalt löv.
Jag vill bli funnen så som de fann löparen Caballo Blanco, huvudperson i boken ”Born to run”, i Gila National Forest i sydvästra New Mexico. Han låg på stigen några mil från sitt hem, i kortbyxor och t-shirt, med en vattenflaska bredvid sig.

Jag gillar att tänka mig att Blanco dog leende. Om det stämmer lär jag förstås aldrig få veta, jag vet bara att inget erbjuder en sådan trygghet som det nästan dagliga återseendet av löprundans bekanta omgivningar. Gila National Forest eller, för min del, Axle mosse, Bredfjäll och Finnmossen. Allt annat ändras ju så snabbt. Jag rusar genom tillvaron. Ser barnen växa upp. Arbetar. Ser vänner skiljas. Storhandlar. Går på möten. Går på begravningar. Och mitt i allt detta ligger stigen där den alltid har legat. Och jag ligger på stigen. Jag ser ett moln driva förbi på himlen. Jag hör en koltrast sjunga i ett träd. Så som den sjöng långt innan jag fanns till. Så som den kommer att sjunga långt efter att jag är borta.

Jag menar, hur kan man, vid synen av allt detta, somna med annat än ett leende på läpparna?

stig
Stigen upp mot Axle mosse

 Dela på Facebook