Jag är nu inne på tredje veckan av mitt träningsprogram inför marathondebuten (sub fyra timmar) och i samband med detta har jag fått ett angenämt problem (alltså passar jag på att beklaga mig innan mindre angenäma problem, som till exempel knäont och förkylningar, sabbar min träning): Jag har helt enkelt svårt att springa tillräckligt långsamt. De snabba intervallerna går, om inte som en lek så i alla fall enligt planen, men under pass som ska vara lugna speedar jag upp tempot som om jag redan befunnit mig på en tävling.
Min tävlingsinstinkt verkar med andra ord vara en smula överdriven. Det känns lite konstigt med tanke på att den i övrigt, fram till dess att jag började löpträna, har varit väl dold. Jag trodde ett tag att den saknades helt, men upptäckte sedan att det började klia i benen så fort jag blev omsprungen av unga, explosiva spolingar med iskall blick och fartrender på tightsen. ”Visst, ni är stöddiga nu”, tänkte jag. ”Men jag är en seg jäkel. När ni står i duschen nöter jag vidare över kommungränsen mot Halland.”
Jag bloggade om detta redan 2011, men nu, när tanken är att hålla sig strikt till ett träningsprogram, känns det mer aktuellt än någonsin. Slottsskogen kryllar ju av motionslöpare såhär års, och så fort jag ser en rygg framför mig klickar det till i hjärnan. Inte så att jag bestämmer mig för att springa ikapp personen ifråga. ”Nu jäklar ska jag visa vad jag går för!” Det blir mer ett slags omedveten tempoökning, och sedan ett ”Jaså? Springer jag verkligen i 4.30-tempo? Det skulle ju vara 5.45!”
Min orsaksanalys är för övrigt lika bristfällig nu som den var 2011. Jag är ju en person som bara springer för mitt eget välmåendes skull och inte behöver bevisa något inför andra. Visst, jag utmanar mig själv, men i mötet med andra är jag en samarbetsmänniska. En anti-individualist. Eller?
Förbisprungen eller åsidosatt under barndomen, skulle kanske min icke existerande terapeut säga. Behov av att synas? Av att visa min omvärld att jag duger? Jag vet inte, men skit samma – jag måste sluta springa i kapp alla Göteborgs motionärer innan jag drar på mig en träningsskada som stjälper maratonplanerna! Jag måste få ner tempot!
Min rumskamrat Lisa, på frilansbyrån där jag arbetar, har föreslagit följande lösning: En t-shirt att ha på sig under alla lugna löppass med texten: ”JAG KAN FAKTISKT SPRINGA FORTARE ÄN SÅHÄR!”
Eller, som ståuppkomikern Lasse Karlsson, skulle ha formulerat det: ”DET HÄR ÄR MITT SAKTASTE!”
Jag överväger att följa hennes råd. Det är billigare än terapi. Eventuellt skulle vissa tycka att det var fjantigt men den sidan hos mig själv har ändå alla i min omgivning upptäckt. Under senaste rundan med löparkompisen Pelle råkade jag exempelvis få syn på illustratören Anna, som är en annan av kvinnorna på frilansbyrån. Hon sprang inte själv utan promenerade lugnt och makligt på stigen tillsammans med sin man.
Jag hade precis beklagat mig inför Pelle över dålig form, men femtio meter efter att Anna och hennes man hade passerat sa Pelle:
”Det var värst vad du fick upp farten när du såg den där kvinnan!”
Just det! Förvandlingen hade inte varit medveten, men plötsligt var jag inte trött utan en gasell som skuttade över en savann!
Fjantigt var ordet. Min självbild är en vuxen, förnuftsstyrd person med ett avklarnat förhållande till sin omvärld, men bakom bilden tittar en irrationell elvaåring fram och vill visa sitt fortaste. ”Titta vad jag kan! Titta på fjädrarna!”
Det är dock som det är, och jag kan tänka mig sämre platser att släppa fram den där pojken än i löparspåret.
Nästa gång du ser honom, Anna, har han kanske på sig sin nya t-shirt…
