Idag har jag faktiskt fått till två träningspass och ungefär lika många timmar i den totalt obefintliga träningsdagboken. Jag tränar en del men väldigt oplanerat. Nåväl.
Jag sparkade igång torsdagen med tekniksimning i Oxelösund innan jobbet. Lugn simning med fokus för dagen på rotation och benspark i frisim. Det gick rätt bra. Faktiskt lite för bra fokus; jag glömde tydligen bort armdraget tillräckligt mycket för att överarbeta skulderbladen istället för ryggmusklerna.
En lite kul sak var när en kille i omklädningsrummet efter att vi simmat på banorna bredvid varandra frågade om jag var gammal simmare. Det är alltid kul att få beröm. Min simning följer annars tydligen det gamla ordspråket ”Hellre snyggt än snabbt”.
En ganska händelselös arbetsdag senare, när det uppstod dötid hemma och resten av familjen sätt djupt försjunkna i mediavärlden vågade jag mig ut i mörkret på rullskidorna. Jag lånade dem av världens snällaste Ronny för några veckor sedan och fick ett par pjäxor i födelsedagspresent av min kära fru. Jag har åkt i några veckor nu och det går väl oftast bättre för varje pass.
Jag har i några år hyst lika delar respekt och sympati för de (gissningsvis) medelålders män som står på kvällarna och stakar fram och tillbaks, i ur och skur, på Nyköpings tråkigaste, men minst grusade, cykelbana ”Arnöleden” med blicken fäst i asfalten och siktet inställt på fädrens spår för framtids segrar.
Och idag tog jag steget dit jag också. Dit. Fram och tillbaka. Och fram och tillbaks igen. Och hem. Ungefär 16 kilometer på omkring 70 minuter. I början tog jag det försiktigt och försökte hitta balansen med lite framåtvikt och allt eftersom hittade jag lite tempo och naturlig åkning.
Nä, nu tar vi kväll.
