Forskningsgenombrott?

Eskil  

Jag skrev här för två veckor sen om en runda som fick avbrytas på grund av problem med… ja, magen. Det här fenomenet inträffar ibland när jag springer och sen en tid tillbaka har jag bedrivit privata studier i ämnet för att få klarhet i vad det beror på. Jag försöker helt enkelt notera vad jag har ätit innan dom pass då det så att säga skiter sig. Men det har hänt lite för sällan för att vara ett problem värt att ta itu med på allvar och jag har slarvat med anteckningarna, så jag har inte lyckats upptäcka något mönster. Förrän nu. Jag kan ha nått ett genombrott! 

Det som hände senast blev helt enkelt droppen. När jag kom hem konsulterade jag internet för att försöka hitta något intressant i ämnet som jag inte redan kände till. Utan resultat. Bara det gamla vanliga, att det kan bero på lite av varje och att man får pröva sig fram. Och det är alltså det jag håller på med. Distans och tempo är faktorer som spelar in; jag kan sticka ut och slöjogga ett par kilometer direkt efter maten om det är så, men när jag tar i lite mer och ska springa längre än en mil, det är då det börjar bli kritiskt. 

Att det i grunden beror på mat som ligger kvar och stökar i magen eller tarmarna håller jag som självklart; under min runda sist kunde jag bokstavligt talat höra maten skvalpa runt där inne, likt soldaterna inne i den trojanska hästen som gjorde sig redo för anfall. Nu läser jag råd om vilken mat man ska försöka undvika och noterar att fett, frukt, fibrer, bönor, lök, kolhydrater, kaffe, spannmål, för mycket vatten samt för lite vatten kan orsaka problem. Kliar mig lite i skägget och funderar på vad som återstår. Nässelsoppa? 

Jag läser också att vissa bara drabbas när det är tävling, aldrig på träning. Då kan det tydligen ha att göra med nervositet. Men för mig är det tvärtom, det har aldrig hänt på tävling (förutom en gång på Vasaloppet när jag orutinerat ätit för mycket precis innan starten och blev tvungen att utforska faciliteterna i Evertsberg). Jag är därför inte heller så värst orolig för att det ska hända på tävling utan jag vill helt enkelt få ordning på det för att kunna träna bättre. Men det finns en viktig ledtråd här insåg jag: varför händer det aldrig på tävling? 

Det kan ju bero på olika saker. Som att jag är noggrannare med förberedelserna. Ibland byter jag t.ex. ut havregrynsgröten mot risgrynsgröt på tävlingsdagen för att undvika fibrer. Det skulle också kunna vara så att min nervositet inför lopp gör att jag måste gå på toa oftare an vanligt och därför lyckas tömma tarmen bättre. I så fall skulle det ju vara svårt att komma åt problemet när jag tränar. Men, jag har även tänkt fram en tredje förklaring här och förlåt om det blev långrandigt detta men håll i er nu för här kommer den: rörelse under matspjälkningen!

Det är alltså det mitt genombrott handlar om. När det är tävling så äter jag ju frukost och tar mig sen vanligtvis någon annanstans för att hämta nummerlapp och värma upp och så där. Nu innan min katastrofrunda så käkade jag frukost och var sen bara hemma. Jag kanske diskade, låg i soffan med DN och kollade på norska Gift vid första ögonkastet (mitt livspussel är inget 1000-bitars om man säger så). Sen ut genom dörren och iväg bara, ouppvärmd, i fyraminuterstempo. Då hjälper kanske inte fyra timmars väntan efter den senaste måltiden. 

I dag provade jag att springa samma runda och äta exakt samma saker som sist. Det råkade innebära korttidsfasta dagen innan och på kvällen pastamiddag (spagetti & köttbullar är som Ugali för mig). I morse min vanliga frukost: havregrynsgröt, kokt ägg, grapefrukt och två koppar kaffe. Sen undvek jag soffan. Jag cyklade till biblioteket, simmade lite och uträttade några ärenden. Och när det gått fyra timmar värmde jag upp i två kilometer, inklusive några snabba rusher, besökte toan en sista gång och stack sen ut på samma runda som sist. Jag hade till och med samma kläder och skor på mig, allt för vetenskapens skull.

Och kan ni tänka er, inte en tillstymmelse till magproblem (däremot fick jag kriga för att klara snittet på fyra minuter men det är en annan femma). Jag vågar faktiskt vara försiktigt optimistisk här, men som i all seriös forskning så krävs ju uppföljande studier som bekräftar det här preliminära resultatet. Fler variabler måste läggas till, provas och uteslutas osv. Men om min tes står sig, och eftersom jag inte har läst någon annan som har ringat in den här vikten av ”aktiv vila”, så skulle jag inte bli förvånad om det här kan resultera i ett nobelpris vad det lider. Varsågoda!

 Dela på Facebook