Från ingenstans till tvåa på Ultravasan

2
140

kotka1

”Jag blev sugen på att anmäla mig till något lopp, och trodde att jag var tränad för en ultra.” Så säger Mimmi Kotka som anmälde sig till Ultravasan en vecka innan start och kom tvåa. Hon pratar långdistans, fokus och träning med Spring. 

Omarbetat reportage från Magasin Spring #1 2015. Text och Foto Jennie Lorentsson

MIMMI KOTKA är namnet som nästan ingen i löparkretsar hade hört före Ultravasan 2014. Ja, hon hade en bra placering på Axa Fjällmaraton i ryggsäcken, men det var många som undrade vem svenskan var som kom framrusande längs banan i Dalarna.

Läs mer: Banrekord av Eirik och Emelie i Axa Fjällmaraton 2014

Mimmi började löpträna 2010 för att hon tyckte att Lidingöloppet ”verkade kul”. På hösten avverkade hon de 30 kilometrarna på 2.37, utan att reflektera över tiden.

Det var först under en träningshelg med andra löpare som hon blev upplyst om att det var en mer än hyfsad tid för en debuterande motionär. Året efter sprang hon Lidingö Ultra, 50 km, och kom tvåa.

”Jag vet att den viktigaste men också svåraste muskeln att träna är hjärnan. Därför gav jag mig på den”

– Jag har ingen idrottsbakgrund alls, men har alltid varit jätteintresserad av friluftsliv, vandrat, paddlat, cyklat och fridykt, säger hon.

kotka5

Efter de första tävlingarna fick Mimmi mersmak för hårda lopp, och samma år som Lidingö Ultra anmälde hon sig till Swiss Alpine Marathon, 78 km med över 2 000 höjdmeter.

– Det var mycket snack om det då och jag hade fått för mig att jag skulle springa långt och att Swiss verkade kul. Dessvärre bodde jag i Malmö då och mina träningspass var förlagda till Ribersborg, som har ungefär noll höjdmeter.

Trots uppladdning på platt mark gick det bra på Swiss Alpine.

– De första fyra milen var okej, sedan kom en stigning på 1 000 meter och det var att som att gå in i en vägg. Men det gick ändå och jag slutade på en trettondeplats.

2012 sprang hon två lopp, Trail des Balcons d’Azur, 53 km, 2 500 höjdmeter (tvåa), och Axa Fjällmaraton (femma). Efter fjällmaran var det slut med löpningen i ett och ett halvt år. Jobb och hus tog mycket tid och Mimmi prioriterade inte löpningen och drog ner på träningen. Julen 2013 kände hon ändå att hon hade mer att ge.

Kotka6

Förvånad över placeringen på Ultravasan

– Jag var inte färdig. Man ska göra det som är roligast och man måste prioritera det man vill. Jag bestämde mig för att se hur bra jag kunde bli, och det har gått över förväntan.

Det var inte bara publiken och löparsverige som blev förvånade när Mimmi tog ledningen på Ultravasan. Veckan innan hade hon suttit i sommartorpet i Västergötland och känt sig sugen på något lopp.

– ”Ska man inte springa något lopp? Jag tror jag är tränad för Ultravasan”, sa jag till min man och köpte en svinbillig startplats av en tjej som ångrat sig.

I bilen upp till Sälen funderade hon på vad hon skulle ha för strategi under loppet. Det längsta hon sprungit tidigare var 78 kilometer 2011, i Swiss Alpine.

– Jag kom fram till att jag bara kör tills det tar stopp.

Hon hade inte koll på vilka hennes motståndare var heller.

– Jag fattade att jag låg först men tyckte att det var konstigt. Under loppet fick jag reda på vem Holly Rush var och jag väntade på att hon skulle komma i kapp.

Mimmi lyckades behålla ledningen i hela 70 kilometer, sedan kom Rush i fatt och gick om.

Läs mer: Svensk sensation tvåa i Ultravasan

– Då var jag sliten och hade inte en chans att hänga med, men de sista åtta kilometrarna piggnade jag till och på slutet höll jag ganska bra tempo, säger Mimmi.

Sin tid är hon inte förvånad över, bara att den räckte till en andraplacering.

kotka4

MIMMI KOTKA

Ålder: 33.

Familj: Man och katt.

Bor: Utanför Lund, kommer från Västerås.

Yrke: Näringsfysiolog.

Klubb: IS Göta sedan höstas, var klubblös tidigare.

Meriter: Tvåa Ultravasan 7.22.35. Trea på Axa Fjällmaraton 2014, 4.33.28. (43 km, 1 800 hm).

Lopp 2015: Trans Gran Canaria, Ultravasan och Kullamannen.

Gör på milen: ”Vet faktiskt inte, har aldrig sprungit ett millopp eller någon mara, men någon gång ska jag prova.

Drivkraft: Att se hur bra hon kan bli. Tränar: Just nu drygt tio mil i veckan.

”Jag har rätt attityd på tävling och är bra på att fortsätta trots att jag är trött”

Hur klarar man då att göra en ultra, som man dessutom är spontananmäld till, och att snabbt öka sin distans? Mimmi får det hela att låta enkelt, och det är det kanske.

– Jag har tränat ganska mycket och jag tror att det är så enkelt att om man springer mycket så orkar man. Då vänjer man kroppen och lederna vid en hög belastning.

Sedan är alla olika och har olika styrkor och svagheter.

– Alla har något som de kan utnyttja, till exempel snabbhet, styrka eller disciplin. Min fördel är mitt yrke. Jag är näringsfysiolog och vet hur man ska äta för att inte bli skadad och sliten, och för att orka. Generellt sett är det många som tränar för hårt som äter för lite, särskilt tjejer. Då är det lätt att träna ner sig och skada sig.

kotka2

Vad ska man käka då?

– Man ska äta näringstätt, ge kroppen de byggstenar den behöver. Sedan, när man har koll på det, ska man slappna av. Det behöver inte vara perfekt, bara bra. Perfektion kostar mer än det smakar, det kräver för mycket energi som man kan lägga på annat.

Mimmi har en osedvanligt avslappnad inställning till löpning och tävling, vilket också är en fördel, menar hon.

– Jag har rätt attityd på tävling och är bra på att fortsätta trots att jag är trött. Andra stannar, tycker synd om sig själva och dricker buljong. Jag tycker också synd om mig själv, men jag stannar inte. Är det tävling så är
det tävling, så länge man kan röra på sig fortsätter man. Det är min styrka och det är därför ultra passar mig gissar jag.

Hur tänker du under de tunga stunderna?

– Jag gör olika deals med mig själv. Räknar kilometer, pratar med andra, hejar på andra. På Ultravasan sprang jag i kapp med 45-kilometerslöparna. Är det fin natur ger det mycket energi. Sedan går det upp och ner, de som står utmed banan ska inte ta det personligt om ultralöpare ser sura ut. Även om det är fint kan man må dåligt och det blir dippar som man måste ta sig igenom.

Efter den fina insatsen på Ultravasan, där Mimmi slog de VM-uttagna svenskorna Frida Södermark och Sophia Sundberg, plockades hon upp av landslagsgruppen inom ultra och följde med på ett träningsläger i Nora.

– Det var fantastiskt! I vanliga fall betraktas man som ett freak när man berättar att man håller på med ultra, där var tio mil ingenting. De sprang gärna i 24 timmar, 30 mil över bergskedjor.

kotka3

Väldigt intuitiv träning

När Mimmi berättar om sin utveckling och inställning till ultra får man lätt intrycket att det varit en smärtfri resa och att framgångarna kommit gratis.

– Jag har en avspänd inställning till löpningen och min träning är väldigt intuitiv, men det betyder inte att jag är mindre fokuserad än någon annan. Det är ju inte bara kul hela tiden. Till exempel i januari när jag skulle komma i gång och träna igen efter ett långt uppehåll. Då stod jag många gånger i hallen, ombytt, men kunde knappt tvinga mig att gå utanför dörren, det kändes så tungt. Men det blev snabbt lättare bara man fick upp flåset.

upptrappning

Så hur går det på Ultravasan i år?

– Ingen aning, den som är bäst tränad vinner.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här