Jag var väldigt tveksam inför start i årets SM. Dels för jag sagt att jag ska sluta med banlöpning (i alla fall på senior nivå) och dels för att ingenting funkat i sommar och formen därför inte är vad den borde vara. Men eftersom SM gick på stadion och jag bor en 8min promenad därifrån, så bestämde jag mig ändå för att ställa upp. Jag bestämde mig för att köra 10000m så jag skulle ha allt avklarat och inte behöva göra något mer under helgen.
Som vanligt regnade det i Stockholm när man på fredagskvällen tog sig till stadion. Jag var ändå ganska positivt inställd och hoppades på ett bra lopp, ett lopp där jag innan trodde att jag skulle göra runt 30min och förhoppningsvis någon sekund där under. Efter starten hamnade jag i en bra klunga med Sotarn, Ekvall, Johan Larsson, Erik Pettersson och Patrik Andersson. Framför oss sprang Musse, Musael, Scott, Haben, Adil och en optimistisk Andreas Svensson. Vilken enligt ryktena hade börjat rycka redan på uppvärmningen. Även fast kroppen kändes bra så började jag redan efter ett par km bli missmodig. Jag undrade vad fan jag höll på med. ”Jag har ju lagt av”. ”Varför ska jag lida hela loppet för en möjlig 6:e placering”. Så gick tankarna. Detta resulterade att jag mellan 3 och 4km beslutade mig för att kliva av. Men det dröjde till 5,6km innan jag gjorde det, man vet ju aldrig i fall man kommer på bättre tankar. Men detta hann inte inträffa. Så jag tyckte det var lagom att kliva av vid 5,6km innan man hann blir riktigt trött. Adil klev av ungefär på samma ställe, fast medan jag var glad över att jag inte behövde springa resten av loppet så var han oerhört besviken och lite förbannad. Sedan stod jag och hejade på Johan och Sotarn resten av loppet och till min glädje så klarade de båda sina mål att gå under 30min.
Normalt brukar man i detta läge bli lite förbannad på sig själv och tänka att vad fan det där kunde ju jag också ha gjort om jag inte vore så jävla dum i huvudet. Men även fast jag kanske hade kunnat göra det, så var det inget jag ville göra denna dag. Jag var glad att jag slapp det lidandet det skulle ha krävts för att under andra halvan av loppet göra Johan och Sotarn sällskap under denna gräns.
Under lördagen så gick tänkarna fram och tillbaka om jag skulle ställa upp på 5000m, nu när det inte blev något helt 10000m lopp. Men när jag vaknade på söndags morgonen så kände jag verkligen inte för att ställa upp och bestämde mig för att låta bli. Så istället för att ladda låg jag i sängen och drack kaffe och åt chokladbollar. Ändå tog jag med mig grejerna till stadion. Mycket dumt gjort! När avprickningslistan skulle tas ner stod jag där och velade. Men det slutade med att jag föll för grupptrycket. Detta då de andra deltagarna och tränarna som stod där tyckte att jag skulle pricka av mig. Jag motiverade det för mig själv och omgivningen med att: ”man kan ju alltid kliva av”.
Jag hade hoppats att det skulle bli ett riktigt snabbt lopp. Men tyvärr gick det långsamt första halvan och när de väl började sätta fart så var det inte mycket jag kunde göra. Utan jag sprang där själv i ös regn och skosnöret hade gått upp. Men jag klev inte av och det var väll för att allt kändes skit som jag inte gjorde det. För om det hade känts bra och man varit samma situation så hade man nog tagit sitt förnuft till fånga och klivit åt sidan. Det hela resulterade i en 11:e plats och tiden 14.49 och jag kan konstatera att det är min sämsta SM placering någonsin och att jag är sämre på 5000m nu än vad jag någonsin har varit sen jag började springa distansen 2002. Det enda som gick att säga åt saken var: Fy Fan vad dålig jag har blivit!
Så när jag och tvåan Olle samt den skadade Lars Södergård gick från stadion för att förtära en pizza ner på stan så kunde vi helt krasst konstatera att Olle måste träna hårdare medan Lars och jag har två alternativ. Antigen börjar vi träna sjukt seriöst och blir form starka löpare igen eller så låter vi håret växa, börjar röka braj och lyssna på jamaicansk musik. Vi kom fram till att vi gör det först nämnda. Man kan inte leva på gamla meriter. Så min träning började idag.
Det händer ofta att folk frågar mig hur de ska gå tillväga för att komma i gång med löpning eller hur de ska träna för att bli bättre. Men denna fråga kan ge så många svar så att det inte går att svara på. Men jag ska i alla fall nu berätta hur jag tänkte göra denna gång. Det är en metod som jag testade för första gången förra hösten. Då gick jag på fem veckor från att vara rätt dekis till att kunna hänga med Chema Martinez (Europa tvåan på marathon) och Vincent Kiprop Chepkok (Pb på 5000m 12.51 och VM trea terräng 2011), alltså världs elit, på ett pass om 7*200m,300m,400m med 100m jogg vila. Jag måste erkänna att jag släppte den sista 400-ingen, men den gick på 53s och så fort kan inte jag springa längre.
Nu har jag inte som mål att hänga med världslöpare efter fem veckor. Men att kunna hänga med det träningssällskap som finns i Stockholm vore trevligt, något som jag inte har kunnat under sommaren. Så här ser i alla fall upplägget ut:
Vecka 1: minst 90min löpning varje dag på ett eller två pass. + två styrkesessioner.
Vecka 2: minst 120min löpning varje dag på ett eller två pass, inkluderat Kistaloppet . + två styrkesessioner.
Vecka 3: minst 120min löpning de tre första dagarna + två styrkesssioner. Sedan 60 min i två dagar. Lördag Stockholm halvmarathon (detta lopp förstör egentligen uppläget lite, men jag har inte karaktär nog att inte ställa upp). Söndag 120min.
Vecka 4: minst 120min löpning per dag inkluderat två tröskel/fartlekspass om 30min. + två styrkesessioner.
Vecka 5: tre dagar på minst 90min löpning dagen då ska dessa dagar även innehålla ett intervallpass,
ett tröskelpass och ett backpass. 4 dagar med minst 120min löpning. + två styrkesessioner.
Efter dessa fem veckor bör man ha kommit gång igen och är redo att borra intervaller med de andra löparna. Och man kan kanske till och med börja på att fundera på och tillåta sig själv att ta en vilodag. För en del kanske detta låter som ett tufft upplägg. Men vill man gå från fett, dålig och dekadent till en vältrimmad långdistanslöpare så finns det inga genvägar. Prova själva, det brukar ge resultat. Förra året när jag gick igenom detta så hade jag en mara i sikte att träna inför. Nu har jag ingenting annat än min kagge och mina demoner. Men jag tror att detta är vägen till att få mig fit igen och när jag är fit då står det fritt fram och välja om jag ska göra maran under 2.20, göra en Ironman eller spöa Alexander Holmblad på 800m. Och om det inte funkar kan man alltid låta håret växa, börja röka braj och lyssna på jamaciansk musik.
